Sticker hål på myten om den manliga försörjaren
Katrine Kielos folkbildar om kvinnor och ekonomi men man saknar orsakssambanden
Publicerad 2025-11-17
”En kvinnas värde” av Katrine Kielos
Katrine Kielos är en av landets viktigaste feministiska folkbildare. Hennes gärning består i pedagogiska avkodningar av patriarkala myter – i den senaste boken, ”En kvinnas värde”, myten om kvinnan som riskundvikande, försiktig, och i ekonomiska frågor något korkad.
Berättelsen börjar med författaren själv: i London, mitt i julruschen, på väg till en lunch med en bankman. Utan att ha planerat det avslöjar hon för sitt sällskap att hon hamnat i en osund kärleksrelation och att hon sitter fast – hon anser sig inte ha råd att separera.
Du, säger bankmannen med slipsen instoppad mellan skjortknapparna och hakan höjd över ett berg med pommes frites – pengar är ingenting.
Och det vet Katrine Kielos. Pengar är, som det heter på akademikerspråk, en social konstruktion – en överenskommelse, helt enkelt, mellan människor som byter varor, tjänster, tid och kraft mellan sig. Pengarna symboliserar värden men finns, skriver Kielos, egentligen bara till för att få andra saker att röra på sig. Pengar är verktyg för att nå sådant som makt och trygghet.
I överenskommelsen om vad pengar är blir föreställningar och berättelser om människors ekonomiska handlande viktigt. Och i den berättelsen får kvinnor höra andra saker än män, det är utgångspunkten för boken.
Den första myten vi gått på är den om den manliga familjeförsörjaren. Den låter ungefär så här: ursprungligen hängde kvinnorna hemma vid grottan med barnen, samlade lite nötter och bär, medan männen var ute på savannen och jagade rovdjur för att få kött till middagen. Därför hör männen hemma därute – bland rovdjuren på arbetsmarknaden, finansmarknaden och i politiken – medan kvinnorna hör hemma vid spisen, där de i lugn och ro kan tillreda männens byten. Utan män ingen mat! Utan män inga pengar, ingen ekonomi. Inte konstigt då, att män förtjänar lite mer, och kvinnor lite mindre för sina insatser.
Kielos beskriver lättfattligt det som forskare sedan länge kunnat konstatera: berättelsen om män som jägare och kvinnor som samlare är en extrem förenkling, men bygger också på snedvridna och fördomsfulla tolkningar av verkligheten. När det visat sig att kvinnor i mycket stor utsträckning också jagat, ja då har (manliga) historiker, antropologer och ekonomer ändå beskrivit kvinnornas bidrag till matförsörjningen som marginell och slumpmässig – ett undantag, bara, inget att tillskriva något värde.
Inte ens när det framkommer att köttdieten var det som historiskt sett var undantaget – det huvudsakliga kaloriintaget under grottåldern och framåt kom från sådant som kvinnor ansvarat för att dra hem genom sitt samlande – nej, inte ens då förändras bilden av mannen som den naturliga familjeförsörjaren.
Kvinnor har alltid arbetat, de har bara inte alltid fått erkännande för det
Den här myten, skriver Kielos, har bidragit till att värdet av kvinnors arbetsinsatser underskattats, samtidigt som deras deltagande på arbetsmarknaden framställts som en historisk motsägelse och något i grunden onaturligt. I själva verket är kvinnors bidrag till försörjningen genom arbete det enda förhållande som kan skapa överlevnad för mänskligheten. Kvinnor har alltid arbetat, de har bara inte alltid fått erkännande för det.
Sådär enkelt, klart och effektivt fortsätter sedan boken att avkoda de viktigaste myterna om kvinnors roll i ekonomin – myter som bidrar till att hålla tillbaka kvinnor och underminera politiska åtgärder för att öka jämställdheten mellan könen.
Det är skickligt men inte utan brister. Boken igenom lurar frågan om orsaksmekanismen bakom könsförtrycket – varför har dessa myter uppstått? Vem bär ansvar för att de återskapas? Kielos förmår inte närma sig frågan, antagligen för att hon saknar både teoretiska och empiriska verktyg för att förklara patriarkatets ursprung och roll i kapitalismen – komplicerade, historiska processer och maktförhållanden som kräver mer än effektivt presenterade anekdoter för att reda ut.
Det innebär också att hon slarvar med frågan om vilka de effektiva motmedlen är – för även om ekonomins förhållanden döljs bakom myter som är nog så viktiga att avslöja, så kan rättvisan inte levereras i form av motberättelser. Lönegapet sluts ju inte för att vi berättar annat och nytt om kvinnors roll i ekonomin.
En folkbildande insats är det icke desto mindre, och snyggt framförd, dessutom. Följdfrågorna får tas vid nästa tillfälle, kanske?
Café Bambino
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
