Visste ni förresten att SD är ett rasistiskt parti?
Özz Nûjen ler. Det är ju bara på skoj alltihop.
I måndags var Özz Nûjen tillbaka på Rival på Södermalm med sin stand-up ”Medborgare Nûjen”.
”Lättare här än i Sölvesborg”, inledde han trevande.
Själva showen var suverän, högt och lågt. Trams och allvar. Hån av kungen, Zlatan, Måns Möllers öron och partiledarna. En helkväll.
Men efteråt, på ett regnigt Mariatorget, är det ett stygn av nostalgi jag känner.
Jag har just besökt Sverige av i går. Özz Nûjen skämtar om SD och rasism på ett sätt som skulle göra en mellanchef på SVT vit av skräck. Så här vågar ingen prata längre.
Man får naturligtvis skämta om Ulf Kristerssons längd, att han är den enda statsminister som köper sina kostymer på Polarn O. Pyret eller om att färg som torkar är mer spännande än Magdalena Andersson.
Men när Özz Nûjen undrar var migrationsminister Johan Forssells familj ska utvisas passeras en osynlig röd linje. Moderaterna vill ju utvisa hela familjer när barn hamnar i dåligt sällskap, som det heter.
Nog var det ”dåligt sällskap” när Johan Forssells son visade sig vara engagerad i en nazistisk aktivklubb. Men då ska plötsligt andra regler gälla. Då ska vi plötsligt se honom som pappa, inte som politiker med tiotusentals utvisningar på sitt samvete.
Visst. Föräldraskap är svårt. Men alltså, våldsamma nazister?
Özz Nûjen undrar vilken invandrarpappa som kommit undan med samma sak. Vi vet alla svaret.
Mitt skratt sätter sig i halsen.
I Sverige av i går var vi överens om att nazism är dåligt. Att rasism var något att skämmas för, inte vifta bort. När politiker gjorde bort sig kom de inte undan med att ta på sig offerkofta och angripa medierna.
Visste ni förresten att SD är ett rasistiskt parti? Grundat av nazister, uppbyggt av skinheads och ända fram till i dag med svängdörrar till vit maktrörelsen och motorcykelgängen.
Inte?
Det är lätt att glömma när ingen längre vågar säga det. Men hela Tidösamarbetet bygger på den minnesluckan. Det är politiskt motiverad glömska.
När de fyra partiledarna i regeringsunderlaget träffades i Strängnäs i veckan stod mys på dagordningen, inte politik. Men vi ser konturerna av valrörelsen framför oss. Tidöpartierna tänker köra samma trick som Fredrik Reinfeldt och Alliansen gjorde inför valet 2006.
De kommer att vara på bild tillsammans.
Det låter inte som mycket till strategi, men då läser man kartan fel. Att så många tunga politiska journalister dök upp i Strängnäs visar att kroppsminnet från Reinfeldts tid finns kvar.
Det Alliansen gjorde 2006 var att de ständigt var på bild tillsammans, såg ut att ha roligt och visade att de gillade varandra. Steg för steg fylldes sedan det visuella med ett politiskt innehåll.
Bilderna den gången på fyra glada borgerliga partiledare som skulle bada badtunna eller blickade ut genom ett tågfönster blev med tiden en hel radda reformer.
Titta en gång till på fotografierna från Strängnäs. Ja, Åkesson hade en ful tröja, men det går inte att sluta titta. Bilden är budskapet.
Att Simona Mohamsson har lovat att driva fram nyval hellre än att släppa in SD i regeringen vet alla. Ingen tror henne. Alla vet att hon efter valet förbereder sig på att kuppa sitt parti, om de kommer in i riksdagen.
Den fråga ingen ställde var varför Liberalernas medlemmar inte vill släppa in SD i regeringen. Svaret är i grunden ganska enkelt. Liberalernas medlemmar förstår vad det skulle innebära att ge så mycket makt till ett rasistiskt parti som inte fullt ut accepterar demokratiska spelregler.
Många tycker det är uttjatade frågor. Varför ska vi prata om SD:s historia hela tiden?
Svaret är: för att dessa idéer nu har blivit vårt samhällsklimat.
Föreningslivet har i allt väsentligt tystnat redan, rädda för att få sina anslag indragna. Oberoende tjänstemän är allt mer följsamma mot makten eftersom de är oroliga att få sparken. Mediechefer, särskilt inom public service, är ängsliga. Priset på att protestera har ökat.
Det politiska våld som alltid följer i extremhögerns spår är också på väg tillbaka. Svenskar med svart hår kastar oroligt blickar över axeln. Så fort allt gick? Var finns nödutgången?
Özz Nûjen sätter fingret på allt detta.
Hans turné handlar om demokrati och han besöker sammanlagt 101 orter över hela landet. Den stora finalen är 13 september nästa år på Södra teatern, på själva valdagen. Tills dess kuskar han land och rike runt. För den politiskt intresserade är hans show ett måste. Och för den som bryr sig om hur demokratin och yttrandefriheten egentligen mår.
”Medborgare Nûjen” tillägnas Özz Nûjens storasyster, advokaten Debbie Nûjen, som gick bort i cancer i januari. Först när han berättar om henne spricker rösten. Om hennes uppmaning till sina barn att rösta, att engagera sig.
Det finns en berättelse om två olika Sverige här.
Vårt land har de senaste åren blivit tystare. Det som kallas åsiktskorridoren har krympt ihop till nästan ingenting. Att Özz Nûjen helt enkelt vägrar acceptera den blir som att öppna ett fönster och släppa in frisk luft.
Det är också träffsäkert, särskilt i hans imitation av de olika partiledarna.
När det är Sverigedemokraternas tur står Özz Nûjen i givakt, badande i gult ljus. Med vänster hand kämpar han i tystnad med att hålla den ryckande högerarmen i schack. Sedan blir det svart i lokalen.
Publiken gapskrattar.
Men det syns i människors ansikten att tankarna snurrar.
Özz Nûjen ler sitt mest avväpnande leende. Det är ju bara på skoj alltihop.