Riksbanken borde sänka räntan
Nu räcker det.
Efter snart fyra års lågkonjunktur utan synligt slut behöver svensk ekonomi en omstart.
Riksbanken borde överge sitt försiktiga finlir och sänka räntan i morgon.
Riksbanken är en myndighet som lyder under riksdagen med 537 anställda och årliga förvaltningskostnader på 1,3 miljarder kronor. Vad gör alla dessa människor på dagarna? En massa saker förstås, men rent formellt har Riksbanken framför allt två uppgifter.
Så här står det i riksbankslagens andra kapitel: (varning för torrt språk).
“1 § Det överordnade målet för Riksbanken är att upprätthålla varaktigt låg och stabil inflation (prisstabilitetsmålet). Utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet ska Riksbanken dessutom bidra till en balanserad utveckling av produktion och sysselsättning (realekonomiska hänsyn).”
Det kan tolkas ungefär så här: priserna ska inte dra iväg för mycket och det ska gå hyfsat för svensk ekonomi.
På båda punkterna får Riksbanken tyvärr underkänt.
3 saker som kan göra att det vänder i höst
Inflationsmålet är 2 procent, mätt med det mått KPIF som Riksbanken valt.
Facit är att inflationen varit minst 0,5 procentenheter högre eller lägre än målet under 38 av de senaste 48 månaderna . Det är nästan 80 procent av tiden, eller totalt tre hela kalenderår av misslyckanden.
Något som det talas mindre om är den andra punkten, realekonomisk hänsyn. Även här blir det ett F.
Svensk BNP har knappt växt sedan mitten av 2021, svenskarna konsumerar mindre än för tre år sedan och arbetslösheten har ökat stadigt till dagens 8,3 procent, en krisnivå.
Det är som om svenska folket tillbringat tre år i en lång mörk tågtunnel med regelbundna knastriga meddelanden i högtalarna om att vi snart – mycket snart! – är framme. Men något ljus dyker aldrig upp.
Ekonomer och experters prognoser om bättre tider har gång på gång förpassats till det runda arkivet.
Under 2025 har det om något blivit ännu värre - med oro kring tullar, en starkare krona som gör exporten dyrare och en europeisk industri som plågas av lågpriskonkurrens från Kina.
Kort sagt - det är dags för Riksbanken att agera. Det finns inte riktigt tid att vänta längre.
Erik Thedéen, riksbankschef sedan 1 januari 2023 tog över en myndighet i förtroendekris, först efter det sena 2010-talets extrema lågräntepolitik, den misslyckade stödköpsfesten under pandemin och en alltför sömndrucken respons på den stigande inflationen från 2021 och framåt.
Direktionen, som både bantats och fått nya ledamöter på senare år, har under hans ledning varit försiktig.
Det är egentligen ett för snällt ord - ängslig är nog mer korrekt. Ängslig för att sänka räntan för mycket och sedan tvingas höja igen, ängslig för att låta svenskarna tro att de superlåga räntorna snart är tillbaka, ängslig för att göra något förhastat när läget är så osäkert.
Det där är lätt att förstå - och länge såg det ut som en ganska klok strategi givet allt det konstiga som Riksbanken hade pysslat med innan.
Men det har haft ett pris: en ultraseg lågkonjunktur. Riksbanken har liksom många andra hela tiden missbedömt när vändningen ska komma.
Nu är det därför hög tid att pröva något annat. Imorgon borde Riksbanken presentera en sänkning av räntan – gärna från 2 till 1,5 procent.
Det dystra läget motiverar det.
Men inflationen steg ju i juli, kanske någon protesterar.
Jovisst, KPIF-inflationen var 3 procent, men särskådar man siffrorna berodde det mest på dyrare semesterresor, godis, glass och läsk.
Ett sommarfenomen med andra ord. Eller Ving-effekten om man så vill.
Vem tror på allvar att det finns risk för att svensk ekonomi överhettas om räntan sänks?
Det är som att fiska upp en nedkyld person från botten av en sjö och börja oroa sig för att vederbörande ska självantända i solen.
Däremot finns det en uppenbar risk med att inte göra något, nämligen att det uppstår permanenta skador.
Det vore väldigt synd.