Jakten på den försvunna charmen
”Paddington i Peru” – ett matinéäventyr med uppföljarkänsla
Uppdaterad 2025-09-11 | Publicerad 2025-01-17
Paddington i Peru
Regi Dougal Wilson, med Hugh Bonneville, Emily Mortimer, Julie Walters, Olivia Colman, Antonio Banderas. Svenska röster: Nassim Al Fakir, Linda Ulvaeus, Johan H:son Kjellgren, Rafael Edholm, Anna Blomberg.
FILMRECENSION. I tredje filmen om björnen Paddington har skatter, björntanter och charm försvunnit i Peru.
FAMILJEFILM. Våren 2021 petades "Citizen Kane" ner från förstaplatsen på listan över filmerna med tidernas bästa betyg på Rotten Tomatoes, en sida där recensioner från kritiker över hela världen samlas. Filmen som tog över topplaceringen: "Paddington 2". Och nej, det är kanske inte den bästa film som någonsin gjorts, men den och föregångaren är utan tvivel lätta att tycka väldigt mycket om. Varma, vänliga, visuellt lekfulla. Charmiga och roliga på det mest brittiska sätt man kan tänka sig, för både barn och vuxna.
I den första filmen sattes den lilla lappförsedda björnen ensam på en båt från Peru och hamnade vilsen på Paddington Station i London. När familjen Brown förbarmade sig över honom var tanken att han bara skulle stanna över natten innan överlämning till myndigheterna, men det blev mer än så. Paddington fick ett nytt namn och en ny familj. Ett nytt hem och fina grannar, bortsett från den där främlingsfientliga som inte ville ha någon "djungelmusik" i området, lajvade kvarterspolis och höjde beredskaps- och paniknivån på gatan till hysterisk (Peter Capaldi).
Där någonstans har filmernas kärna legat. Skurkarna har kanske varit skalpellglada taxidermister (Nicole Kidman) och fåfänga skådespelare med kravatt och färgglada strumpor (Hugh Grant), men det största hotet har varit futtig rädsla för det främmande.
Fru Brown öppnade helt självklart både hjärta och hem för Paddington, herr Brown (Hugh Bonneville) ville överlämna ansvaret åt någon annan och var skeptisk till allt han uppfattade som manipulativa snyfthistorier för naiva. Han charmades förstås till slut, trots att den kladdiga marmeladälskaren svårt prövade hemförsäkringen och använde familjens tandborstar för att rensa vax ur björnöronen.
I "Paddington i Peru" är det mesta som vanligt i kvarteret, även om regissör och manusförfattare är utbytta, mamma Brown spelas av Emily Mortimer i stället för av Sally Hawkins, dottern Judy (Madeleine Harris) är på väg att lämna boet, och sonen Jonathan (Samuel Joslin) är parkerad framför datorn dygnets alla timmar. Herr och fru Brown verkar också umgås mindre än vanligt.
Men inget svetsar ju ihop en familj som ett äventyr! När Paddington får ett oroande brev från hemmet för pensionerade björnar där hans Tant Lucy bor ger de sig därför av i samlad tropp mot Amazonas regnskog.
I och med platsförflyttningen får den brittiskt charmiga vardagsigenkänningen tyvärr ta ett steg tillbaka för ett matinéäventyr med uppföljarkänsla – med allt vad det innebär av försvunna personer och skatter, rullande stenbumlingar, risiga små flygplan, inkaruiner, skakiga hängbroar, pirayor, stora spindlar och förarlösa båtar i strömt vatten. Andra tillägg: Antonio Banderas med guldfeber och Olivia Colman som skum och sjungande nunna med "en helt harmlös övervakningscentral" till sitt förfogande. Den sistnämnda har helt klart haft betydligt roligare med sin roll än den förstnämnda, och Colman har också fått mer svängrum.
Om inte de första filmerna i serien lagt ribban så högt, hade "Paddington i Peru" förmodligen stått ut som en barnfilm bättre än många andra på biorepertoaren, men som det är nu är känslan besvikelse. Mindre värme, mindre finlir att falla för som vuxen, mindre lyckad på humorfronten och färre situationer för barn att skrattskrika åt mot duken.
Visas på bio, både i original och dubbad till svenska.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.