Ett hjärtskärande porträtt av Tim Bergling
Per Magnusson om nya dokumentären ”Avicii – I’m Tim”
Avicii – I’m Tim
Regi Henrik Burman, med Tim Bergling med flera
FILMRECENSION. Avicii var edm-scenens kolibri – någonting som den nya dokumentären ”Avicii – I’m Tim” fint porträtterar genom att belysa både personen, musiken och den tid som Tim Bergling verkade i.
DOKUMENTÄR. I datorns musikprogram hittade Tim Bergling sin frälsning. Med snusdosan på bordet kunde den blyga och ängsliga eleven från Östra Real i Stockholm rita fram tonerna. På den tiden tänkte han aldrig att musik var någonting han kunde syssla med på riktigt.
Ungefär här kommer Ash Pournouri in i bilden. Den yviga managern framställdes osmickrande i ”Avicii: true stories”, den dokumentär som kunde ses på SVT Play strax efter stjärnans död. I Henrik Burmans ”Avicii – I’m Tim” målas han i betydligt mer förlåtande färger (regissören ligger även bakom ”In my head”, filmen om den svenska rapparen Yung Lean).
På ett tåg plinkas ”Levels”, Aviciis och hela edm-vågens bästa låt, fram. Plötsligt befinner sig en nybakad student med gropig hy på ändlös turné. Aviciis amfiteaterhouse slukas av världen. Naturligtvis bländas den unga artisten inledningsvis av uppmärksamheten. Hyllningarna haglar in från Chris Martin och David Guetta. Det är privatplan och champagne och – senare – utslitna pass och inflammerad bukspottskörtel.
Att med facit i hand följa den eskalerande hastigheten i ”Avicii – I’m Tim” är kusligt. Bergling fungerar hela tiden själv som den huvudsakliga berättarrösten. En del av arkivmaterialet från senaste dokumentären återvinns men även föräldrar, vänner och kolleger medverkar genom nyinspelade intervjuer.
Glädjande är att en så stor del av filmen ägnas åt själva musiken. När Avicii börjar samarbeta med andra artister, och göra musik från grunden, hittar han en ny pärleport i paritet med upptäckten av datorns musikprogram. Nile Rodgers kallar honom ”en av de mest naturliga melodimakare han nånsin mött”. Någonting som vi får en glimt av när Bergling dikterar exakt hur han vill att sångaren Aloe Blacc ska frasera i jättehiten ”Wake me up” – utan att själv vara tillstymmelsen till sångare.
Skivbolaget uppmanar låtskrivaren att i sin musik fånga lyssnarens uppmärksamhet inom fem sekunder. Någonting som både Tim och – klädsamt nog – även en skivbolagsrepresentant poängterar det orimligt cyniska i.
Bergling blev offer för en tid och ett tempo som inte alls var i takt med hans. Här porträtteras återigen en person som aldrig drevs av pengar. Som ständigt betonade vikten av att vara sann mot sig själv. Som älskade skapandet först när det var fritt från förväntningar.
I dansmusiken pratar man om ”build-ups” mot klimax och eufori. ”Avicii – I’m Tim” är snarare en lång stegring mot det nattsvarta slutet.
När de sorgliga nyheterna från staden Muskat i Oman kommer i filmens final är de fortfarande svåra att ta in. Av alla branschmänniskor och managers träffar barndomsvännens ord hårdast: ”Så fin människa som han var – det är inte rättvist. Jag saknar honom varje dag, vad ska jag säga?”.
Filmen visas på Netflix från och med nyårsafton
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.