”Ultras” är bara en halv berättelse om fotbollsfansen

Jan-Olov Andersson

helskärm

Ultras

Regi Ragnhild Ekner.

Den första av vårens svenska dokumentärer om fotbollsfans. I slutet av april kommer ”Gröna linjen”, där Hammarby är den samlande kraften för fansen.

Tyvärr är ”Ultras” en väldigt ytlig betraktelse.

DOKUMENTÄR. Filmtiteln avser den folkliga subkultur som skapar färg och liv på våra fotbollsläktare. Filmen säger sig inte vara en granskning, utan hyllning, av den. Och visst, tifon, banderoller, sånger, tiotusentals åskådare som högljutt hyllar sitt lag och hånar motståndarna skapar onekligen oftast en fantastisk stämning kring matcherna.

Men Ultras innebär också huliganism, slagsmål, en otäck stämning kring matcher som skrämmer bort mer ”vanliga” besökare och som kräver polisinsatser som kostar miljoner för skattebetalarna. Dessutom förbjuden pyroteknik som förlänger och till med stoppar matcher. Brännande frågor som Ragnhild Ekners film nästan totalt ignorerar.

Filmteamet har besökt ultras i åtta länder i fyra världsdelar. I Marocko och Egypten blev ultras också en politisk kraft, under den arabiska våren.

Fast för en svensk publik är det mer intressant till exempel hur dessa konstnärligt häftiga tifon tillverkas. Men ingen, inte heller de som skapar dem, vill stå med namn och bild i filmen. Och ingen vill ens försöka resonera kring varför det måste följa så mycket våld och kriminalitet i fotspåren på kärleken till fotbollen.

Det gör ”Ultras” till bara en slags halv berättelse.

Visas på bio.

Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.