Barry Keoghans karaokesång förstör en
Andrea Arnold blandar magi och socialrealism i hyllade ”Bird”
Publicerad 2025-03-28
Bird
Regi Andrea Arnold, med Nykiya Adams, Barry Keoghan, Franz Rogowski, Jasmine Jobson
FILMRECENSION. I hyllade "Bird" blandar Andrea Arnold socialrealism och magi med amatörer och skådespelare som Barry Keoghan.
DRAMA. "In English I'd say that this is the dog's bollocks. Thank you very much." När Andrea Arnold tog emot sin Oscar för kortfilmen "Wasp" 2005 var tacktalet lika ultrabrittiskt och lokaljargongartat som många av hennes filmer – och att hon nämnde djur var också talande för vad hon från start riktat sin kamera mot och rört sig kring för teman.
"Dog", "Wasp", "Fish tank", "Cow". Och nu, "Bird". Närbilder på bin, flugor och nyckelpigor, fåglar som svävar högt över risiga höghus, teckningar, kläder och tatueringar med djurmotiv, leopard- och zebramönstrade tryck. Djur har ofta spelat en betydande roll i Arnolds filmer, inte sällan dyker de upp som symboler eller till och med som något slags kraftdjur i magiska scener som sticker ut i socialrealismen. Som när en björn kommer fram och nosar försiktigt på huvudpersonen Star i "American honey", som för att visa att hon kan bemästra allt som kommer i hennes väg. I Arnolds filmatisering av "Svindlande höjder" ("Wuthering Heights") samlar Catherine på fjädrar och berättar för Heathcliff om sina favoritfåglar. Vill själv upp och ut från sitt hårda och leriga liv. I "Fish tank" försöker huvudpersonen Mia befria en häst som står kedjad i närheten av betongområdet där hon bor.
I "Bird" tar Arnold symbolismen och den magiska socialrealismen ett steg längre.
12-åriga Bailey (Nykiya Adams) bor med sin pappa Bug (Barry Keoghan) i en nedgången och ockuperad lägenhet i norra Kent. Han är omogen och oförmögen att ta hand om någon annan, men har i alla fall storslagna planer på att håva in pengar genom att kränga hallucinogent paddslem. Helst innan spontanbröllopet om några dagar med en ensamstående mamma (Jasmine Jobson) han känt i tre månader, och som han missat att berätta för sin dotter om. När Bailey lämnar festerna och kaoset i lägenheten stöter hon på Bird, en udda man (Franz Rogowski) som utstrålar ett lugn och en värme hon inte är van vid. Han blir en axel att luta sig mot, han ser henne, står ibland till och med uppflugen på taken i området för att vaka över henne.
Arnolds huvudpersoner är ofta unga människor som sitter fast med dysfunktionella vuxna i samhällets utkanter, och Arnold och fotografen Robbie Ryan skapar i film efter film både intimitet och klaustrofobi med ett snävt och nästan kvadratiskt bildformat. Huvudpersonerna är inboxade fast de är lämnade att ströva fritt omkring utan att någon någonsin verkar undra var de är, är ensamma och isolerade. De observerar och tjuvlyssnar, utan att någon ser eller lyssnar på dem. Har det hopp- och kärlekslöst i största allmänhet.
Ändå saknas inte hopp i filmerna. Tvärtom. Huvudpersonerna sitter ofta ihop lite mer med världen mot filmernas slut, landar i alla fall lite mjukare när de hittar sina människor och sammanhang. När värme sipprar in, trots allt. Det där med familjer är komplicerat.
Arnold har som alltid plockat ihop en perfekt och spretig blandning låtar till soundtracket, och i "Bird" bildar musik, dans och allsång igen broar och genvägar till närhet och ljus. Det är lika omöjligt att inte bryta ihop av Keoghans karaokescen eller den musiksatta elscooterfärden mot slutet som av dansscenen mellan mamma och döttrar i "Fish tank" eller dansen runt elden i "American honey".
Man blir lika upprymd som förstörd, och Arnold fortsätter att vara en av våra mest intressanta filmskapare.
"Bird" visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.