Hannes gör modern r’n’b med charmigt sjaskig vy
Uppdaterad 2026-02-09 | Publicerad 2026-02-06
ALBUM På sitt efterlängtade debutalbum ”God bless Sweden” skalar Hannes ner till en tilltalande modern och minimalistisk r’n’b.
Men han glömmer inte spontaniteten och skörheten.
Hannes
God bless Sweden
Earthriseonthemoon/Amuseio
POP Där uttrycket ”det svenska musikundret” har blivit något man slänger sig med varje gång ännu en artist röstas in i Swedish Music Hall of Fame är Hannes ett strålande undantag. 33-åringens moderna minimalism håller internationell klass på riktigt.
På genombrottslåten ”Stockholmsvy”, ihop med Waterbaby, återupptäckte Hannes Jonsson den moderna r’n’b-popen med samma nyfikenhet som många akter gjorde under det tidiga tiotalets musikbloggsboom.
Tankarna går åt flera håll: Yung Leans punkiga estetik, Jack Johnsons tillbakalutade surfsång och förebilden Frank Oceans futuristiska r’n’b.
”God bless Sweden” är en genomarbetad historia som har fått ta tid. Den snyggt sammansatta och nio låtar korta debuten går på tvärs med trenden evighetslånga album som ska blidka streamingtjänsterna. En av få invändningar är att det hade varit snyggare att utelämna ”Stockholmsvy”, som trots allt har snart fyra år på nacken.
Där andra fläskar på håller Hannes och producenten Marcus White tillbaka. Att de två jazzskolade musikerna vågar skala av tills bara kärnan återstår är lika modigt som sällsynt. Att musiken är resultatet av två personers gemensamma vision hörs också tydligt.
Med den marscherande instrumentalen ”God bless Småland” sätter Jonsson – bördig från småländska Aneby – och White omedelbums tonen för en egen värld, med syntar och spanska gitarrer.
”Bombombombom” för tankarna till Triad och The Real Group. Senaste singeln ”Yup” flörtar med både leksaksgitarr och blås. Albumets poppigaste stund, ”Friends”, är hittig fast på helt egna, funkiga villkor.
Mitt i en ganska polerad ljudbild behålls detaljer för spontanitetens skull. Jag tycker till exempel mycket om hur Waterbabys trevande mikrofontest aldrig klipptes bort i ”Wish”.
Lägg till en uppfriskande skör manlighet som får plats i både pressbilder och lyrik. ”I just think with my dick”, sjunger Hannes uppgivet i finalen ”Stars”, som låter som en demo inspelad av en jazztrio och en sjösjuk gitarrist som snubblar över wah-wah-pedalen.
Allt detta ryms inom ramarna för Hannes trevligt strama uttryck. Ett universum där den ouppfyllda kärleken bankar som en smärtande röd tråd under sömnlösa nätter någonstans i en lägenhet med långt ifrån perfekt Stockholmsvy.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik