Strålande rockmonolog från Niklas Strömstedt
Publicerad 2025-09-20
SHOW Niklas Strömstedt tar oss igenom sina sånger, kriser, terapeuter med stor värme, nerv och komik.
”Tyck OM mig” är en strålande rockmonolog där tiden försvinner i salongen.
Niklas Strömstedt ”Tyck OM mig”
Turnépremiär: Maxim, Stockholm. Publik: 473 (slutsålt). Längd: 100 minuter. Bäst: ”Vart du än går?” och ”Tidningen”. Sämst: Möjligen att Niklas Strömstedt har berättat ungefär samma historia i olika format ett tag nu och att det vore spännande med någonting nytt. Fråga: Borde han inte spela in ett helt album med svenska översättningar av sina sjuttiotalsfavoriter?
En stråkkvartett sitter utanför Maxim och spelar Strömstedt-klassiker samtidigt som det minglas och blixtrar på röda mattan.
Nya scenföreställningen ”Tyck OM mig” bygger på boken ”OM Niklas Strömstedt” – en ganska underbar självbiografi med precis lagom oskuldsfulla rockskrönor från Ulf Lundells tidiga turnéer. Scenen är lika turnéromantiskt inredd med svarta lådor på hjul.
Barry Whites ”Love’s theme” avbryts plötsligt och 67-åringen kommer in med gitarrfodralet i handen. Med svarta kläder mot svart bakgrund påminner konserten ögonblickligen om en monolog som skulle kunna spelas på Dramaten. Manus är skrivet av Irena Kraus med två decenniers erfarenhet just därifrån. Skådespelaren Simon Norrthon har regisserat.
Det börjar i Åmål med sammanlagt 13 personer i publiken. Mosiga baguetter, en besviken arrangör och 39 mil hem i hällregn. Prat varvas med sånger – både egna och covers. Jackson Brownes ”The road” blir ”Nästa stad”, en charmigt sjavig försvenskning av originalet.
Niklas Strömstedts oklanderliga fäbless för 70-talets smakfulla rock är också en av föreställningens främsta förtjänster. Vi får bland annat ett fumligt möte med idolen Paul McCartney.
Förmodligen har han det i blodet från föräldrarna – för Strömstedt är en fantastisk historieberättare. Lillasyster Lotten var trots allt förebild till mamma Margaretas kompis Astrid Lindgrens karaktär Ronja Rövardotter. Evert Taube ringde hem och sökte redaktör Bo Strömstedt när sonen svarade och lämnade meddelande på en lapp.
En stor eloge för att artisten från Hagsätra heller inte räds svärtan. Han berättar modigt och detaljerat om en av de mest publika skilsmässorna i svensk nöjeshistoria. Pratar om hur svårt det kan vara att hitta de rätta orden – men verkar paradoxalt nog alltid hitta just dem.
”Man har ju slitit ut en och annan terapeut”, säger han. Refererar till dem som nummer 1, 2 och 3. Ständiga laminofåtöljer med gråa skinn. Särskilt festligt blir det när han får ”nummer 2” att själv bryta ihop.
Naturligtvis briljerar en av svenskpopens största även med sina sånger. Med på scenen finns de två musikerna Sara Niklasson och Emanuel Norrby. Den majestätiska ”Om” blir tillfälligt förlösande allsångspop med mandolin och tamburin efter livets alla bedrövelser.
Smakfullt nog stannar Strömstedt bara kort vid succéerna. VM 94-eran sammanfattas med ”ska man skriva en fotbollslåt ska man välja rätt landslag”. Istället gräver han djupt i dalarna – det är ju där det verkliga guldet finns. Klär ut sig till kalkon för att berätta om besöket hos skönhetsdoktorn där han övervägde att släta ut skavankerna. Landar till slut ändå i att åldern kanske gör att vi kommer närmare våra sanna jag.
Det är nog särskilt sant i fallet Niklas Strömstedt, en artist att liksom växa i. När jag var liten var han någonting man tog för givet. Något min polares pappa Jerry spelade i vita Opeln på väg till fotbollsträningen.
När jag bekantade mig med sångarens egna husgudar – Nick Lowe, Elvis Costello, Carole King – framstod han plötsligt som Sveriges Jackson Browne.
När jag själv blev pappa fick ”Vart du än går” helt ny innebörd. I kväll framstår balladen som den finaste sång som skrivits till en son på svenska. Den murvel-romantiska fadershyllningen ”Tidningen” är nästan lika rörande.
”Det går inte att veta hur mycket ett kilo väger”, skrev pappa Bo när han just lämnat posten som chefredaktör på Expressen. Samtidigt såg han sonen spela på den allra första ”Rocktåget”-turnén. ”Alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer”, beskrev han upplevelsen. Orden lånade han från Tomas Tranströmers dikt ”Dagsmeja”.
Kanske är det lika svårt att veta hur långt 100 minuter är. I kväll känns det som 52, inte mer.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.