Yung Lean kommer med alla livets färger och nyanser
Publicerad 2025-05-02
ALBUM Yung Leans rap är och förblir lika naivt nedtecknad som någonsin. Musiken känns nästan besatt av sin egen ärlighet.
Åttonde albumet ”Jonatan” kommer med alla livets färger och nyanser.
Yung Lean
Jonatan
World Affairs/AWAL
RAP I en intervju med Situation Stockholm berättar Yung Lean att han tänker ha ett ritrum i sin nya lägenhet.
Texten spänner över hela Jonatan Leandoer Håstads kringflackande uppväxt – från grafittimålande yngling i Hanoi över mötet med resten av kollektivet Sad Boys på Södra Latin i Stockholm till substanserna som följde det stora genombrottet.
Ändå fastnar jag i ritrummet.
– Om jag får upp ett bra minne så är det när jag är liten och är på landet nånstans i Sverige och bygger med saker – tar glasspinnar och bygger ihop dem till nåt stort torn, säger han.
Kanske är 28-åringen drygt ett decennium in i karriären tillbaka vid glasspinnarna. När han nyligen gjorde en monumental konsert på Avicii Arena pryddes scenen av ett brädtorn som påminde om Lars Vilks träskulptur Nimis i Skåne. Som hade Yung Lean flyttat pojkrummets kreativitet till arenan.
På åttonde albumet ekar, precis som i Globen, Skorpans röst från ”Bröderna Lejonhjärta”. Yung Lean har – oavsett om han smyckar med sagolika stråkar, aggressiva syntar eller dissonanta beats – ett lekfullt och alldeles eget musikaliskt språk. Det har han haft sedan första ep:n, inklusive senare virala ”Ginseng Strip 2002”, släpptes för tolv år sedan. Därför har han också blivit en egen subkultur och samarbetat med artister som Frank Ocean och Charli XCX. I höst ger han sig ut på ännu en internationell turné.
Singeln ”Forever Yung” kan vara något av det mest direkta som Södermalmssonen har gett ut. Ändå är det är knappast A-ha vi snackar om. Den svenska rapparen är en av de artister som helt enkelt inte förmår göra musik som stryker medhårs. Det är inte bara en fördel utan samtidigt själva förutsättningen för hans världsherravälde.
På modigaste skivan hittills är Yung Leans rap lika naivt nedtecknad som någonsin, oavsett om den är hallucinogent mardrömslik eller svärmande romantisk. Samtidigt kan spänningen i att allt ständigt hotar med att gå sönder vara den största behållningen. ”When the darkness hits the light, it’s my sound”, som han själv sjunger i ”My life”.
Monologen ”Teenage symphonies 4 god (God will only)” låter som en bikt i emorapstjärnemiljö. I ”Swan song” vill Yung Lean komma ner från ”the trip of a lifetime”. I ”Terminator symphony” längtar han bara efter att få känna sig levande, sommarnatt, rutorna nere.
Yung Leans musik är nästan besatt av sin egen ärlighet. Inga förskönande krusiduller får komma emellan dess innersta själ och lyssnaren. Snarare kommer ”Jonatan” med alla livets färger och nyanser.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik