Tack, men nu borde Kent få vila för gott
Uppdaterad 2025-03-28 | Publicerad 2025-03-27
KONSERT Om det här är slutet, det riktiga slutet, är det nästan en lättnad.
Det räcker nu.
Allt är redan sagt och gjort.
Kent
Plats: 3 Arena, Stockholm. Publik: Runt 40 000. Längd: 2 timmar och 6 minuter. Bäst: ”Var är vi nu?”, ”Musik non stop”, ”Förlåtelsen”, de sista verserna i ”Mannen i den vita hatten”. Sämst: Det känns som att konserten börjar först vid låt sju, ”Socker”. Och den allmänna bristen på riktig hetta och intensitet. Fråga: Jämfört med allt som Kent gjorde när de fanns – vem kommer att sakna den här konserten om tio år?
Efter konserterna spelas Frank Sinatras ”September of my years” i högtalarna när publiken lämnar arenan.
Den på sin tid banbrytande låten om medelåldern är lika självklar i kväll som ”747”. Om Kent har en låt som fyller ungefär samma funktion som Sinatras höstballad heter den ”Förlåtelsen”.
Jocke Berg tillägnar den även i kväll till alla nära och kära som inte längre finns hos oss. Själv gillar jag en annan av bandets senare och mest personliga ballader ännu mer, ”Var är vi nu?”. Kalla gärna det för den första delen av ”Förlåtelsen”.
Det är den jag väntar på. Den spelas på samma ställe varje kväll och hamnar lite i skymundan. Vilket beror på att den kläms in mellan Tiktok-favoriten ”Pärlor” och psalmen som kommer att leva längre än medlemmarna själva, ”Utan dina andetag”.
”Var är vi nu?” får gärna ha en blygsam plats i setet. Den har inget med arenarock att göra. Den ska kännas ensam och utanför. Effekten blir starkare. Det låter alltid som att Jocke Berg sjunger den för en person, eller litet antal vänner, och inte till 40 000 stycken i publiken.
Låten är inspirerad av singeln ”Where are we now?” med David Bowie från hans näst sista skiva. Det hände inte ofta, men där stannade Bowie upp, vände sig om, tittade tillbaka och mindes yngre år i Berlin.
På samma sätt är ”Var är vi nu?” en serie av korta fotografier och filmklipp från förr. Om du får leva tillräckligt länge hamnar du där, vid ett vägskäl där ditt då fyller fler år än ditt i morgon. En medelålder där framtiden aldrig varken kan bli eller vara lika gammal som minnena, och där vänner och familj börjar att bli sjuka och dö.
Precis som Kents bästa låtar kan melodin sjungas i kör på skolavslutningar, bröllop och begravningar. Texten är rak, enkel och befriad från Yetispår och själar av kevlar.
Jocke Bergs röst är, just här, en kniv. Den skär genom arenan.
Jag såg dig dansa på verandan. Du vaknar upp din ungdom borta. Bara upprepning kan döda oss. Din spegelbild ser ut som skit. Är det någon här som ser en väg tillbaka? Vad du betyder för mig. Vad jag betyder för dig...
Och så, de där korta raderna som det tog Jocke Berg 19 år efter debuten och tio stycken Kent-album, att skriva. Fyra meningar som ringar in varför musik kan betyda så förtvivlat mycket.
”Som alltid flyr jag till musiken. Den enda plats där jag är jag. En plats med enkla raka regler. Där de stora drömmarna är lag.”
Sanningar låter alltid pinsamma när personen menar vad hen säger.
”Var är vi nu?” har vuxit till den enskilt viktigaste anledningen till att jag i dag ser gruppens tidiga år som ungdomssynder. Kent var bättre när de blev vuxna.
Jag har alltid inbillat mig att Jocke Berg sjunger till de andra medlemmarna i Kent i ”Var är vi nu?”. Eftersom låten blir en brygga mellan ”Pärlor” och ”Utan dina andetag” känns det som att alla tre, som allihop handlar om olika former av kärlek, riktas till sångarens vänner, det som byggde Kent:
Sami Sirviö, Markus Mustonen, Martin Sköld, i första hand. Vem vet, kanske också till de som har lämnat gruppen längs vägen, Martin Roos, Thomas Bergqvist och Harri Mänty.
Den lugna och sorgsna värmen spiller över i fler låtar, särskilt mot slutet. Det finns flera fina souvenirer i den sista ”arkeologiska utgrävningen”.
Som att den blodröda och uppdaterade versionen av ”Musik non stop” till slut och obönhörligt bevisar att synth-Kent alltid slår indie-Kent. Som att ”Running up that hill (a deal with God)”-pulsen i ”Dom andra” plockar sönder alla eventuella argument mot att ”Vapen & ammunition” var bandets bästa album. Som ”Förlåtelsen”, och den alltid lika vackra ”ni håller oss vid liv”-hälsningen i ”747”. Den sista tar rätt hårt.
Det blir inga överraskningar. Inga gäster. Ingenting som markerar att det här är nåt särskilt eller viktigt. På ett sätt är det väldigt Kent, men vad ville de med detta? Fortsätter det så här finns det snart inte så mycket kvar att sakna.
Ett av Sveriges bästa band genom tiderna nöjer sig med att säga hej då, igen, med en ”det är vad det är”-spelning. En stabil repris som promenerar fram i broddar och makligt tempo. Det är varken upprörande eller sorgligt, bara lite märkligt.
Var det här Kents sista konsert? Jocke Berg kallar det i alla fall för bandets ”slutgiltiga begravning”. Och som han själv konstaterar – ingen tror honom längre.
Men i så fall är det här slutet mer på riktigt än förra gången som publiken vinkade adjö. Då, way back in 2016, var slutet överraskande och vitalt. Vi är inte vana vid att band lägger av i tid, att de lämnar efter sig en liten längtan efter mer.
Knappt tio år senare låter det som det brukar att göra när rockband tackar för sig.
Lite segt och slitet i en tomburk till arena där många publiken sitter ner och klappar lagom mycket på ettan och trean, och där lika många säkert är mer intresserade av händelsen än av bandet.
Och, inte minst, där upprörda åskådare som har köpt premium-biljetter kontaktar pressen och klagar på räksalladen.
Så dör rocken i en IQ-befriad tid.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik