Daniela Rathana gör r’n’b-pop av livets kaos
Publicerad 2025-04-11
ALBUM På sitt andra album gör Daniela Rathana r’n’b-pop av livets kanske mest utmattande tid.
”Where strippers go to die” drabbar mest i en sorts hudlös längtan efter ett hem.
Daniela Rathana
Where strippers go to die
Dundra Publikationer/Universal
POP Första gången jag såg Daniela Rathana på scen var som sidekick till Molly Sandén på en arena i Linköping. Från första stund stod det klart att artisten från Akalla utanför Stockholm var en stjärna.
Samtidigt som jag aldrig tvivlat på hennes lyskraft har den hittills inte riktigt burits upp med musik i samma klass.
Den nu 29-åriga sångaren har precis genomlidit livets kanske mest utmattande tid. Den strax innan 30 då allt ska skissas fram, beslutas, cementeras. Det är också den perioden som förvandlas till r’n’b-pop på ”Where strippers go to die”.
Andra albumet sätter tonen med en en minut och 26 sekunders skoningslös snutt från en skilsmässa. ”Kan vi ge upp tillsammans?”, frågar Rathana i ”Sagan om ringen”.
Sedan kastar hon sig rakt in i en hedonistisk klubbvärld. De rastlösa beatsen i ”Transformer” ekar av flykt, självbedrägeri och tillfälliga lockelser. I ”Säg nåt” kommer ångern och längtan efter det som var. Lacka ”Fuck ditt liv” ligger vaken med exakt samma tankar som i Molly Sandéns svenska relationspop.
Det är popmusik som balanserar snyggt mellan lekfull, skruvad och ömsint. Rathana bottnar i varje berättelse och sjunger smått sensationellt. Låtarna är klädsamt korta. Här ödslas ingen tid.
”Eleanor rigby”-stråkarna i ”Mangatårar”, ordet ”fortare” som studsar likt bollar i ett flipperspel i låten med samma namn och a capella-finalen ”Bara varit där” är några bevis på en produktion som vill någonstans. Bakom musiken står förutom artisten själv Calle Ask, Amanda Cygaeus, Klas Åhlund, Charlie Bernardo och exekutiva producenten Oskar Linnros.
Min enda invändning är att både produktioner och texter ibland liksom tar i från tårna i exakt varje stavelse. Vilket i och för sig rimmar med ansatsen. Men risken blir att man stänger av lite, som när en vän ringer och för elfte gången vill prata om den där idioten som sårat hen.
Albumets två bästa låtar förlåter dock det mesta.
Den förrädiska pianoballaden ”Playboy” är Daniela Rathanas alldeles egna inverterade version av Rihannas ”Stay” där hon vill hålla en partner på behörigt avstånd och glider bedrägligt i sången för att accentuera det.
I den Phil Spector-doftande ”Pillow princess” finns en nästan gospellik längtan efter att bara få ligga på en kudde bredvid någon annan och känna att allting, trots allt, kommer att bli okej.
BÄSTA SPÅR: ”Playboy” och ”Pillow princess”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik