González berör mest när solen får sippra igenom
Publicerad 2026-03-27
ALBUM På femte albumet ”Against the dying of the light” funderar José González mer än någonsin på de stora och tunga frågorna.
Ändå är det när solen får sippra in som han berör mest.
José González
Against the dying of the light
City Slang/Playground
POP José González är en av få akustiska akter, tillsammans med norska Kings Of Convenience, som inte bara överlevde 00-talet utan liksom accelererade in i streamingeran. Artisten från Angered har fler lyssningar än många betydande popstjärnor och uppför sin musik på vackra teatrar från Minneapolis till Paris.
González vore heller inte den filantropiske trubadur med bakgrund inom både biokemi och hardcore som han är om inte femte albumet kretsade kring teknologisk oro och ideologisk dogmatism. På ”Against the dying of the light” varvas ”sekulära anthems” med referenser till filosofen John Rawls tankeexperiment. Även mänsklighetens utplåning är central, vilket titeln syftar på.
Det börjar med illavarslande och repetitiv gitarr, som tonsatte göteborgaren det galopperande klimathotet i realtid. Tonen är omedelbart mörkare och mer frustrerad än på föregångaren – inom ramarna för 47-åringens tämligen timida uttryck då.
Det Simon & Garfunkel-ekande titelspåret är också en knuten näve i luften med en otippad skitighet som minner om sångarens punkursprung. Gitarrspelet känns nästan småslarvigt och när González sjunger meningen ”celebrate the fucking fact that we’re alive” blir retoriken en minichock i den milda kontexten.
Visst är det beundransvärt att singer-songwritern orkar ta i de tyngsta frågorna. Aldrig tidigare har han framstått lika mycket som ett samtida svar på 60-talets protestsångare. Ändå måste jag erkänna att jag tyr mig som mest till låtarna där solen försiktigt får sippra in. När González mjuka röst och meditativa gitarrspel fungerar som någon form av spa från samtiden. ”For every dusk, there’s a dawn”, sjunger han i albumets trösterika höjdpunkt.
I den trevliga, spanskspråkiga singeln ”Pajarito” går denna diskreta optimism över i ren munterhet när sångaren börjar vissla.
Även när José sjunger på svenska händer någonting. I ”Gymnasten” uppstår synnerligen spetsig musik i gränslandet mellan svensk vistradition, bossa nova och bandet Dina Ögon. När González plötsligt agerar någon form av lågmäld sportkommentator övergår låten fullt ut i avantgardistisk vinylfyndsprogg.
Finalen ”Joy (can’t help but sing”) visar tvärtom på spirituell enkelhet – en folkpop med precis lika nära till Donovan som João Gilberto. En välbehövlig doft av vår.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik