James Blake gör sin egen ”Scener ur ett äktenskap”
Publicerad 2026-03-13
ALBUM På James Blakes sjunde album är kampen för att hålla kärleken vid liv på blodigt allvar.
”Trying times” framstår som den brittiska sångarens svar på Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”.
James Blake
Trying times
Good Boy Records
POP Det finns en bild av James Blake som stram figur med översta skjortknappen knäppt, någon som ger ut allt svalare hissmusik.
Tvärtom är den 37-åriga britten en av den moderna popmusikens allra mest begåvade. Som producent har han försett stjärnor som Beyoncé och Rosalía med viktlösa beats. Som soloartist är hans främsta styrka att med den modernaste palett fånga de mest allmänmänskliga känslor.
Efter flera års öppen kritik mot de stora skivbolagen, ledande streamingtjänsterna och cyniska algoritmerna ger artisten från Enfield, London nu ut sitt första album på eget bolag.
Det börjar med illavarslande syntar och röster som studsar runt i olika register. Det allvarsamma anslaget för tankarna lika mycket till Radiohead från ”Kid A” och framåt som till någon form av musikteater.
”It never seemed so hard/To say what you really mean” sjunger Blake och sätter tonen för ”Trying times”, en skiva som kretsar kring vad som händer när kärleken inte längre känns lätt. Det är antitesen till det nyförälskade albumet ”Assume form” från 2019, där musiken liksom svävade en decimeter över marken.
I singeln ”I had a dream she took my hand” påminner hans änglalika falsett om vännen Frank Ocean i The Isley Brothers-covern ”(At your best) you are love”. Melodispråket hämtas denna gång från klassisk r’n’b snarare än husguden Joni Mitchell.
Ungefär i höjd med titelspåret blir det uppenbart att albumets namn syftar till något slags kris i en relation. Blake liknar den vid en kamp på liv och död, som han är fast besluten att ta sig igenom. I nästa spår, ”Make something up”, eskalerar den plågsamma stämningen när låtskrivaren bara försöker förstå vad som pågår. ”We never rehearsed for that”, konstaterar han.
Sångerskan Monica Martin gör honom sällskap på teaterscenen som sorgsen partner i ”Didn’t come to argue”. I ”Doesn’t just happen” får Brixton-rapparen och ständiga samarbetspartnern Dave kanalisera frustrationen.
Allra bäst är ”Rest of your life” – den Dusty Springfield-samplande och dansmusikdoftande soluppgången för hela föreställningen. Stunden då allt vänder, de tu till slut når varandra och ridån hissas upp och ned till stående ovationer.
Samtidigt är alla inblandade plågsamt medvetna om att sådan oförfalskad glädje bara existerar i flyktiga stunder – inte sällan som popmusik.
BÄSTA SPÅR: ”Rest of you life”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik