Dave piskar upp en innerlig och varm extas

Per Magnusson

helskärm

KONSERT Inför en förvånansvärt välfylld Avicii Arena piskar brittiska Dave med ganska små medel upp en varm och innerlig extas.

Sällan har jag unnat en rappare strålkastarljuset mer.

Dave
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift, men arenan är drygt halvfull. Längd: En timme och 28 minuter. Bäst: ”Selfish”. Sämst: Några av Daves senaste singlar, som Tems-samarbetet ”Raindance”, är onödigt generiska.

David Orobosa Omoregie är en av sin generations skarpaste textförfattare. Det har artisten från sydvästra London bevisat ända sedan sju år gamla debuten ”Psychodrama”.

Det är en ganska stor sak att en så utpräglat brittisk rappare med viktiga saker på hjärtat spelar på Avicii Arena. 2002 såg jag en av Daves företrädare, The Streets, klänga runt i taket på betydligt mindre Göta Källare. Som ytterligare referens uppträdde Drake första gången på Globen inför blott 7 000.

När Dave avslutar Europaturnén i Stockholm sätter han allvarsam ton med öppningsspåret från senaste albumet ”The boy who played the harp”, där verkshöjd skrevs i versaler med bibliska referenser.

Ett skynke faller och där står 27-åringen och rappar – eller snarare talar till oss – från en platå. Med James Blakes beats och gudabenådade röst i högtalarna förvandlar han ögonblickligen arenan till sin egen kyrka.

– Stock-holm! My namn is Santan Dave, säger han, och möts av en varm suck från publiken. I diskret granitfärgad tracksuit från Stone Island och kritvita trainers är scenversionen av Dave precis lika ödmjuk och självlysande som den på streamingtjänsterna.

”The boy who play the harp tour” kommer med ett band, förvånande centralt placerat på scenen, men modernt långt bak i ljudbilden.

I bänkraderna omkring mig rappar tvättäkta britter, gråhåriga män i merch och tonårstjejer med sina mammor med i varje rad av hypnotiska pianodrillnummer som ”Verdansk” – eller det rasande relationsdramat ”Both sides of a smile”.

Med ganska små medel piskar Dave upp en innerlig extas – oavsett om han står på scenens tunga eller sitter vid sin flygel. Sällan har jag unnat en rappare strålkastarljuset mer. Lika sällan har jag hört en publik så ordagrant leva sig in i en artists texter, ned till minsta kommatecken. Mottagandet är bortom varmt.

När Dave i bara åttonde låten dammar av den virala grimebomben ”Thiago Silva” framstår det som ett extranummer. Vän av ordning undrar försiktigt hur britten ska gå vidare efter detta. Smart nog tar han bara ned intensiteten.

Den självtvivlande bekännelserappen ”Selfish” framförs sittande – återigen med Blake på bildskärmarna som en tröstande ängel. Det är som att allt annat än Daves berättelse försvinner.

När han sedan river av ett inte alls oävet gitarrsolo på sin sunburstfärgade Fender Stratocaster framstår han som en introvert Frank Ocean från Streatham, någon som aldrig slutar att överraska.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.