Vårhimlen har inte en chans mot Eva Dahlgren

Per Magnusson

helskärm

ALBUM Eva Dahlgrens New York-skiva ”Alphabet City songs (lost and found album)” påminner om en Lamino-fåtölj. Det är ett gediget hantverk på fluffig botten.

Men dess färger är blå.

Eva Dahlgren
Alphabet City songs (lost and found album)
Sony

helskärm

POP I början av 90-talet var Eva Dahlgren en möbel i svenska hem. Skivan ”En blekt blondins hjärta” stod lutad under varje otymplig stereoanläggning. Det korniga omslaget och den subtila musiken verkade för en elvaåring, likt så mycket annat med vuxenvärlden, svårgreppbar. Lite som Lamino-fåtöljen i hörnet.

I dag ter sig Dahlgrens största stund, inklusive dunderballaden ”Vem tänder stjärnorna”, inte bara som en svensk klassiker utan också som musik som faktiskt har vuxit med tiden. Något som blev tydligt när artisten tog skivan till scenerna för tre år sedan.

Nu släpper den meriterade sångerskan ny musik. ”Alphabet City songs (lost and found album)” är skriven under tiotalet, då Eva bodde på Lower East Side i New York (hon och partnern Efva Attling sålde takvåningen på 2nd Street ungefär samtidigt som Donald Trump vann sin första valseger).

Till fluffig vuxenrockfond tar ”Evgud”, som hon kallar sig på sociala medier, sats: ”Floating, floating…”. Musiken fungerar på ungefär samma sätt som spa-behandlingen floating: den skärmar från yttre sinnesintryck.

Eva Dahlgen sjunger luftigt, med emfas. Kanske gör hon det bättre än någonsin. Den introspektivt sökande lyriken kretsar kring kärlek. Färgen blå är återkommande.

Musiken blir, tack vare strålande insatser från Mikael Häggström (trummor), Rasmus Lindelöw (keyboards) och inte minst Deportees-gitarristen Anders Stenberg en snyggt uppdaterad version av det sena 80- och tidiga 90-talet.

Spridda referenser som Roxette, Sophie Zelmani och Sarah Klang flyger förbi i vinden. Den nu för tiden så obligatoriska vibben från Fleetwood Macs album ”Tusk” är också närvarande, men klär Dahlgren som en svart polo i studion.

På sextonde albumet märks det att 64-åringen fortfarande är nyfiken på vart musiken kan ta henne. Den nostalgiskt viskande ”East River Park song” och elpianohymnen ”Nothing nothing” är lysande – den senare så blå att vårhimlen inte har en chans. Även eleganta Bruce Springsteen-tolkningen ”Tougher than the rest” är drabbande.

Dahlgren ska under lång tid ha försökt förse de tio spåren med svenska texter. Men det var som att musiken vägrade, den liksom krävde sin engelska lyrik.

Samtidigt är det kittlande att fundera på hur dessa sånger skulle ha låtit på svenska. Valet att sjunga på engelska ger – trots en inte alls oäven förmåga som textförfattare även där – onödig anonymitet. Det är som att hon tappar lite av sin superkraft. Den som gav oss odödlig svensk poppoesi som ”Det var evighetssekunder/tre korta andetag…”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik