Från botten till världens populäraste jeansröv
Markus Larsson om Bruce Springsteens ”Nebraska”
Ett till av Bruce Springsteens klassiska album byggs nu ut.
Men det behövs egentligen inte en ny box eller biofilm.
Båda två blir en fotnot jämfört med den fulländade skivan ”Nebraska”.
Det finns sällan några skäl att jubla över biopics om våra musikstjärnor.
Inget manus kan vara lika laddat som musiken. Och ingen skådespelare kan vara lika magnetisk som artisten ifråga var eller är på scen och skiva.
För det mesta blir det bara töntigt. ”Bohemian rhapsody” om Queen är ett sådant exempel från senare år. På bio blev storyn om bandet så platt och söt att de lika gärna hade kunnat döpa om filmen till ”Frost 3: Live at Wembley”.
Lyckligtvis är ”Springsteen: deliver me from nowhere” inte samma fars. Filmen om hur El Bosso isolerade sig i ett hus på landet vid Colts Neck i New Jersey och värkte fram albumet ”Nebraska” under en kärv period i sitt liv är en välgjord fabel om psykisk ohälsa.
Filmen har många ”rätt”. Jeremy Allen White från ”The bear” är bra som en relativt ung Bruce Springsteen som bara vill gömma ansiktet i en snygg läderjacka. The E Street Band liknar inte muppar från teaterförrådet utan statister i Martin Scorseses ”Mean streets”. För den som har följt och lyssnat på Springsteen onyttigt mycket är scenerna från New York och Asbury Park pornografi.
Regissören Scott Cooper hoppar inte heller över detaljerna. Här finns böckerna av Flannery O’Connor, filmen ”Badlands” och klubbgigen med Southside Johnny – allt det som inspirerade Springsteen under sin kreativa exil.
Sedan är det svårt att fånga en depression och hur någon, som Springsteen, håller på att brinna upp inifrån på film. ”Springsteen: deliver me from nowhere” är ofta ett över två timmar långt drama om kampen för att lyckas mastra en vinylskiva. Att det senare till slut lyckas kan vi tydligen tacka komikern och skådespelaren Marc Maron för. Han spelar ljudteknikern Chuck Plotkin.
Filmen är mest ett tillägg till musiken på ”Nebraska”. Den ska nog inte vara något annat. På samma sätt blir boxen ”Nebraska ’82: expanded edition”, som släpps samtidigt som filmen, en parentes. Där finns till slut de första och elektriska versionerna av låtarna på ”Nebraska” som Springsteen spelade in med medlemmarna i E Street Band men ratade.
Alla outgivna outtakes, kända som okända, visar bara att Bruce Springsteen tänkte rätt när han släppte sina primitiva demoinspelningar i stället som han spelat in hemma i sovrummet och köket.
Det finns inget att lägga till. Det behövs inte. De tio låtarna och det spöklika ensamma ekot på ”Nebraska” har en unik tyngd och mystik som inte existerar någon annanstans. Det är ljudet av någon som försöker behålla sitt förstånd, och bearbetar sorgen efter en hård och frånvarande pappa, på det enda sättet han kan och känner till. Han arbetar och skriver musik långt från vänner och familj. Ett rop på hjälp, lätt maskerad till ett folk- och countryalbum med outlaws, mördare och en gnagande hopplöshet.
”Nebraska” har blivit ett nödvändigt stilbrott i Springsteens karriär, en evig motvikt till hans mer allmängiltiga arenarock. Musiken har, trots att Springsteen medvetet gav fingret åt kommersiella krav, spridits långt utanför skivans svartvita konvolut.
1991 baserade Sean Penn filmen ”The indian runner” på låten ”Highway patrolman”. På 2000-talet tog ”Nebraska” sig in på bästa sändningstid på TV4 tack vare Magnus Ugglas cover på Olle Ljungströms ”Jag och min far” i ”Så mycket bättre”. Ljungströms låt är i princip Springsteens ”My father’s house” rakt av, fast med svensk text. I dag slår countryartisten Zach Bryan publikrekord i USA och vad skulle han ha varit utan ”Atlantic city”? Till och med synthare och gother har omfamnat sin ideologiska rockfiende och ”Nebraska”, mest för att plutonium efter den apokalyptiska synthduon Suicide får geigermätarna att spraka i ”State trooper”.
I filmen får kampen mot skivbolagets krav på hits stor plats. Frågan är dock hur oroliga de var över Springsteens karriär. Hökar i kostym kunde kosta på sig att lossa på kopplet. Parallellt med ”Nebraska” växte ett annat album fram i Colts Neck.
Flera månader innan ”Nebraska” släpptes i augusti 1982 hade Bruce Springsteen och The E Street Band redan spelat in ”Glory days”, ”I’m on fire”, ”Downbound train”, ”Darlington County”, ”I’m goin’ down”, ”Cover me” och ett visst titelspår. Kolossen ”Born in the USA” var en storm som väntade vid horisonten.
Sssch. Ge grabben lite tid. Det ordnar sig. Låt honom slippa att turnera. Skit i intervjuerna. Gör som han vill.
Två år efter ”Nebraska” blev också Bruce Springsteen världens populäraste jeansröv.
