Sabrina Carpenter är mer mellanmjölk än espresso
Publicerad 2025-08-29
ALBUM Vad döljer sig bakom årets mest omstridda konvolut?
Det småtrista svaret är att Sabrina Carpenters nya album ”Man’s best friend” känns mer mellanmjölk än espresso.
Sabrina Carpenter
Man’s best friend
Island/Universal
POP Med hittiga koffeinkicken ”Espresso” och sjätte albumet ”Short n’ sweet” seglade Sabrina Carpenter upp som den nya popstjärnan med stort P. Jack Antonoffs uppdatering av 80-talet i synergi med sångerskans lika sylvassa som svala leverans blev en påminnelse om att detta med pop kan vara både kul och smart.
Vårens två konserter på Avicii Arena befäste bara Pennsylvania-artistens position. Från en elegant etagevåning doftande av 60-talets New York drev stjärnan friskt med den manliga rockpoeten.
Det är i ljuset av hela Sabrina Carpenters artistiska värld som omslaget till uppföljaren ”Man’s best friend” bör betraktas. Konvolutet har genererat tusentals essäer på kultursidor världen över. Kvinnofientlig estetik som tillfredsställer den manliga blicken, tyckte vissa. Satir som utmanar misogyna förväntningar på kvinnor, resonerade andra.
Senare släpptes ett alternativt, Marilyn Monroe-inspirerat omslag som visar 26-åringen dansande med en kostymklädd man under en formell tillställning. ”Godkänt av gud”, bedyrade popstjärnan själv.
Så, vad döljer sig bakom årets mest omstridda förpackning?
Intrycket är att Carpenter och hennes klan har haft lite för bråttom med att kapitalisera på skjutsen de fick från ”Espresso”-eran. Där hon på fjolårets popjuvel ”Please please please” kallade killen ”motherfucker” i en viskning ropar hon i sommarens singel ”Manchild” samma budskap i megafon.
Producenterna Jack Antonoff och John Ryan samt låtskrivaren Amy Allen – alla bekanta från senast – trycker på samtliga knappar som tog dem hit och gör stundtals sin huvudperson till något av en karikatyr.
Ansatsen att uppdatera arvet efter Abba, Donna Summer och Dolly Parton är det alls inget fel på. Men i det ivriga strävandet efter att underhålla slipas kanterna liksom bort.
Trots det finns försiktiga glädjeämnen på sångerskans sjunde album.
Bakom de lönnsirapssöta melodierna döljer sig fortfarande beska formuleringar om inkompletta killar. De flesta texterna kan beskrivas med ett koncist budskap: ursäkta franskan, men fuck you. På så vis för Carpenter fint tonårstjejernas talan, precis som under de två konserterna i Stockholm senast.
”Sugar talking” är en snygg Stevie Nicks-pastisch där Carpenter övertygar med sin förmåga att få rader som är omöjliga att läsa på papper att flyga i lyssnarens öron. ”Nobody’s son” en McCartney-esque popnovell som skulle kunna bli nästa ”Juno” (jag kan redan se de vajande mobiltelefonerna på läktaren).
Jazzfunkpärlan ”Never getting laid” lovar allra mest. Men i refrängen vill Antonoff & Co plötsligt bygga ett nytt litet Broadway av pop.
Så blir ”Man’s best friend” mer mellanmjölk än espresso.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik