Småputtriga ”Next of Kin: Fidelity” är en sympatisk indiekortis
Uppdaterad 2025-11-11 | Publicerad 2025-11-10
Allt är inte ond, bråd död, drakar och explosioner.
Tack och lov görs också spel som Next of Kin: Fidelity.
Bland det första som händer när jag slår igång ”Next of Kin: Fidelity” är att jag blir påmind om ett mer än 30 år gammalt spel, ”Hugo III, Jungle of Doom!”. Det är så klart högst subjektivt, men det svenskutvecklade indiespelet Fidelity använder humor och detaljrikedom på samma sammantvinnade sätt.
För när jag slängs in med huvudrollsinnehavaren Bjorn på ett rymdskepp med destination Mars kan jag interagera med väldigt mycket ombord, men inte alltid med ett syfte. Till exempel kan en brandsläckare inspekteras och till slut få omdömet ”bra att ha om det börjar brinna”, som ett vapen på väggen som bara måste användas. Eller utförliga kommentarer om det opassande i att ha en toalett precis bredvid sängen. Det påminner om humorn från 90-talets Hugo-spel och ”Monkey Island”-serien.
Ämnen som berör
Det småfinurliga och komiska står dock inte i vägen för spelets verkliga styrka, berättelsen om Bjorns förflutna, om att mista någon man hållit kär. Att våga släppa taget.
Efter rymdfärden, som visade sig vara en dröm, vaknar Bjorn upp i sitt hem i Mjolkebo Village. Efter att ha bekantat sig med omgivningen och byborna leds Bjorn mot en blind date. När väl dejten, Leyla, dyker upp slungas vi tillbaka till ett minne från Bjorns barndom, i en annan pittoresk by. Där leker han rymdfärja med bästa kompisen Layla, mot hennes mammas vilja.
Under spelets gång skiftar perspektivet flera gånger mellan Bjorns vuxna jag och hans tid som barn. Stegvis får man reda på vad som hände och varför. Resan kantas av teman som saknad, åldrande, förlust och våldsam föräldradynamik. Ämnen som berör på ett annat sätt än explosioner, rånkupper och robotdinosaurier.
Inte dålig, utan klassisk
På det sättet är ”Next of Kin: Fidelity” ett väldigt sympatiskt spel, eftersom det handlar om saker jag bryr sig om på riktigt (obs, inget fel på Robotdinosaurier, jag älskade ”Horizon Zero Dawn”). Dessutom är det berättat på ett sätt som låter historien stå i centrum, utan förförande ögonfröjd. Grafiken är i stället just sympatisk och funktionell, inte dålig utan klassisk.
Spelet har de flesta ingredienser för att vara en riktig fullträff, men når inte riktigt hela vägen fram. Anledningarna är flera:
För det första är manuset visserligen bra och spännande, men ibland blir det lite för mycket plattityder och att spelet vill hålla spelarens hand allt för mycket. Jag hade gärna sett att spelskaparna lämnat lite mer öppet för tolkning och låtit spelaren känna sig smart. En stor väska som inte packats upp behöver till exempel inte förstoras upp för att poängen ska gå fram, den kan snarare gömmas och bara antydas.
Sug efter mer
Dialogen är bra, men ibland finns en otydlighet för när karaktärerna är i vuxen ålder och i barnaåldern. Ett barn som resonerar som en vuxen är helt enkelt inte trovärdigt.
En del moment i spelet känns som att skaparna skohornat in för att skapa nerv, utan att det egentligen behövs. Deras uttalade mål är att låta historien stå i centrum och jag tycker att man med större självförtroende hade kunnat skippa en del pusselliknande uppdrag.
Trots skavanker uppskattade jag spelet väldigt mycket. Det komprimerade formatet om 2-4 timmar känns väldigt sympatiskt för en småbarnsförälder som jag. Efter att ha spelat igenom Fidelity kände jag både ett sug efter mer och fick med mig funderingar om egna upplevelser kring de teman som spelat tar upp.
