En adrenalinpumpande identitetskris
Publicerad 2025-10-20
Visst är det nostalgiskt med spel där du ska klara en level så snabbt och effektivt som möjligt, men klumpig design underminerar vad som hade kunnat vara ett perfekt actionspel.
I “Ninja Gaiden 4” gör spelserien en rörig återkomst som ändå får adrenalinet att pumpa.
Det känns som sena kvällar när du var liten. Du kunde knappt höra TV:n, men det kunde inte dina sovande föräldrar heller. Svettiga fingrar kramade playstationkontrollen för att den inte skulle halka ur ditt grepp precis när bossen nästan var död. Bara ett liv till, intalade du dig själv. Sedan var det läggdags.
“Ninja Gaiden 4” är som från en svunnen tid av enkla kapitelbaserade actionspel, där du efter spelets slut kan spela om varje kapitel för att slå din egen poäng.
Du är Yakumo, en ninja som ska rädda världen. Tänk inte mer än så. Slåss snabbt och hänsynslöst och se blodet spruta från de lemlästade kropparna du inte ens skänker en tanke innan du går vidare.
Mot dig springer en ny grupp av fiender. De är redan döda. De vet det bara inte än.
Identitetskris
Efter några minuter av desperata knapptryck är dina händer dränkta av svett. Tur att dagens handkontroller är mer greppvänliga än förut.
Spelserien “Ninja Gaiden” började 1988 med spel till både arkadmaskiner och Nintendo Entertainment System och uppdaterades senast 2014. Mycket har hänt i spelbranschen sedan dess och NG4 verkar ha lite av en identitetskris.
Å ena sidan säger spelet att attack är det bästa försvaret. Helst ska fienderna inte ens ha tid att anfalla. Å andra sidan fanns det motståndare som känns som tagna från “Dark Souls”, där man antingen behöver hacka på dem i en evighet eller tajma en parering för att komma förbi deras gard. Yakumo kan “lönnmörda” fiender som inte märkt honom, men kan varken smyga eller gömma sig.
I mitten av spelet kändes det bara ensidigt och irriterande. Det blev inte roligare av att nio av tio uppgraderingar bara var nya knappkombinationer för coola attacker som jag ändå inte är tillräckligt fingerfärdig för att utföra i stridens hetta.
Eller så behöver jag bara .
En hammares personlighet
De som har spelat “Ninja Gaiden” tidigare eller tar “Super Smash Bros” på lite för stort allvar på fester kommer nog älska fyran. Men när spelserien uppdateras för första gången på elva år kommer jag knappast vara den första nya spelaren. Och för mig var det lite för många saker som skavde.
När eftertexterna rullade hade jag inte lärt mig något om karaktärerna, deras liv eller deras motivation. Ändå verkade det som att spelet ville att jag skulle bry mig om dem. Alla spel måste inte ha djupa stories eller välskrivna dialoger, så länge de inte begär känslomässig investering.
De få stunder av inblickar i världen och dess människor underminerades direkt när huvudpersonen Yakumo, som har personligheten av en hammare från Clas Ohlson, tog till orda.
“Hm.” “Jag fokuserar på uppdraget.” “Jag är inte rädd.” En edgy trettonårings bild av en cool ninja.
Då är det som bäst
När karaktärer från tidigare spel dök upp från ingenstans, utan att någon presenterade dem eller förklarade varför jag borde bry mig, slutade jag lyssna. Det är inget fel med vinkningar till gamla spel och spinoffs, men de borde i alla fall vara begripliga för nya spelare.
Sedan läste jag att “Ninja Gaiden” utspelar sig i samma universum som fightingspelen “Dead or Alive”.
Det är nog förklaringen till den sunkiga tuttfysiken som ser till att du aldrig missar när en kvinnlig karaktär vrider på sig.
“Ninja Gaiden 4” är som bäst när du ena sekunden hoppar mellan tågräls för att undvika explosioner och den andra går genom fiendesoldater som en varm kniv genom smör. Men dåligt placerade checkpoints, bitvis förvirrande level design och en rörig speldesign drar ner betyget.
Trots det finns det sämre spel om du har en helg över och under 10-15 timmar vill ta dig tillbaka till gamla tider, när du och dina vänner skickade kontrollen mellan er för att tävla om högst poäng och absolut skulle lägga er efter nästa liv.
