Höga toppar och grötiga dalar
Publicerad 2025-11-26
Är ”Kirby Air Riders” ett bättre racingspel än ”Mario Kart World”?
Nej.
Det är ju knappt ens ett racingspel.
De stora hyllningarna har inte undgått mig. Nintendo-spel överlag tenderar att få väldigt höga betyg av recensenter och tokälskas av spelarna.
Knappast kontroversiellt. Japanerna har en kuslig förmåga att om och om igen skapa magi med förhållandevis enkla medel.
När nu då Masahiro Sakurai, den legendariske producenten bakom ”Super Smash Bros”-serien, lagt ner sin själ i ”Kirby Air Riders” blir det liksom öppet mål för lovorden att bara forsa fram.
Kanske är jag en anomali, men jag är inte fullt lika lyrisk.
En hög tröskel
Kirbys äventyr är högst väntat ett kaotiskt sådant. Att du inte behöver hålla inne B-knappen för att komma framåt, då förarna självmant trycker gasen i botten, exemplifierar det väl.
De som med värme minns Gamecube-upplagan lär knappast bli besvikna. Det är väldigt mycket samma grund med tonvis av nytt innehåll, såsom fordon och spellägen.
För nytillkomna är tröskeln rätt hög. Bara att bemästra svängarna (och det är många sådana) är tufft. Fordonet ska stannas och boosten tajmas både i tid och riktning. Lägg därtill en uppsjö av uppgraderingar att hålla koll på, flygningar som ska landa rätt, stjärnlinjer att följa, stor fordonsvariation med för- och nackdelar och så vidare. Men när dessa delar sitter så flyter spelet fint.
Eller ja, en sak till ska förstås bemästras: Våldet.
”Smash Bros”-vibbar
Som sagt, ett renodlat racingspel är det ändå inte. Det är lätt mer vibbar av just ”Smash Bros” än ”Mario Kart”.
På banan så slåss man ju bokstavligt talat med varandra. När jag vippar spaken mellan höger och vänster görs en snurrattack som antingen kan drämma dit fiender eller ge mig mer fart när filurer eller föremål på banan sulas till. Specialattacker, som plockas upp eller sugs in (svärd, bomber, spikbollar, med mera) förtydligar ytterligare att Kirby och vederbörandes likar inte skyr några medel.
Spelläget City trial är det mest arkadiga. Här ska vi alla samla på oss uppgraderingar och pimpa våra fordon i förberedelse för ett visst mini-spel. Särskilt ballt är det att ge en annan förare tillräckligt med pisk för att sen överta deras fordon så att just jag får ratta fjäderfarkosten och flyga längst i den slutliga utmaningen. I denna del är kaoset dock monumentalt och tiden för dessa förberedande sammandrabbningar är lite väl långa inför mini-spelen där vissa träffar mitt i prick medan alla missar helt.
Air Ride (det vanliga racing-läget) är långt mycket bättre än Top Ride (med ett kameraperspektiv från ovan). Den sistnämnda känns som ett ”Mario Party”-minispel som har sin charm i flerspelsläge i max en kvart.
Intetsägande story
”Kampanj”-delen ”Road Trip” har desto länge livsträcka. Men det är tack vare omspelningskompabiliteten.
Det några timmar långa äventyret, som berättar lite bakgrundshistorier, är sannerligen ingen kioskvältare. Jag får inte direkt rysningar av storyn.
De race och utmaningar som kommer längs vägen har dessutom en väldigt ojämn svårighetsgrad. Först fastnar jag på en bana som verkligen kräver allt av mig för att vinna. I nästa race håller jag ledningen från start till mål i 15 sekunder och sen är det klart.
Lite för ojämnt
Är man fyra stycken i soffan som verkligen gått in för att begripa sig på detta spels udda tillvägagångssätt kan jag enkelt se hur den Nintendo-trogna innovativa approachen kan hålla kvar kvartetten där länge. Att spelet är sprängfyllt av innehåll och upplåsningar (så pass att det lovats att det inte ska komma någon DLC) ger denna rosa varelse en lång flygtid.
Men i framför allt enspelarläge upplever jag inte den sensationen. Lite för ofta vet jag ärligt inte riktigt vad som händer i gröten. Eller för den delen varför jag vinner.
Det är inte så att jag inte förstår charmen. Jag ser också topparna.
Men för mig är det lite för ojämnt för att hålla jämna steg med de andra Switch 2-titlar som finns.
