Ett stekhett tidsresedrama som knyter ihop säcken
”Life is Strange: Reunion” – en värdig avslutning på Max känslosamma tidsreseäventyr
Publicerad 2026-04-01
Max och Chloe är tillbaka en sista gång i ett interaktivt drama proppat med tidsresor, kärleksproblem och ett och annat mystiskt mord.
Det är dessutom riktigt bra.
För ungefär två år sedan släpptes spelet “Life is Strange: Double Exposure”, där vi fick återse den tidsresande tjejen Max Caulfield cirka tio år efter det första spelet. Det var visserligen inte samma utvecklare som då, men jag tycker verkligen att Deck Nine lyckades fånga den rätta känslan och leverera ett riktigt välskrivet drama – som i de bästa lägen är som att spela en riktigt bra tv-serie.
Nu är de tillbaka med en av de mest direkta uppföljare jag har varit med om, där Max återser sin gamla vän (eller kärlekspartner) Chloe Price för ett sista dramatiskt äventyr. Mordbränder, förbjuden kärlek och en hel del humor väntar.
Ett stekhett tidsresedrama
När Max kommer tillbaka till universitet där hon undervisar från en helgresa i New York, står plötsligt skolområdet i lågor. Hon gör allt hon kan för att försöka rädda studenterna, men lyckas inte rädda sin vän och kollega Moses. Med ett fotografi hon tagit tre dagar tidigare lyckas få tillbaka sina krafter att spola tillbaka tiden, i hopp om att kunna stoppa branden.
Samtidigt möter vi Chloe, som kämpar med märkliga minnen av ett alternativt liv och sin död hon inte upplevt. För att få hjälp söker hon upp Max, som hon inte träffat på flera år. Tillsammans måste de nysta i mysteriet kring deras gemensamma förflutna och samtidigt ta reda på hur de kan stoppa den fruktansvärda branden.
Det är en spännande premiss som känns som ett värdigt sätt att knyta ihop säcken för Max och Chloe – och kanske hela “Life is Strange”-serien. Precis som tidigare bjuds vi på ett välskrivet manus, bra röstskådespeleri och en grafisk stil som blåser liv i karaktärerna. Tempot är kanske lite långsamt ibland, men det fungerar samtidigt bra med den lugna och mysiga stämningen.
Tiden har sin gång
Där det förra spelet kretsar kring att hoppa mellan två dimensioner, är det välkommet att få spola tillbaka tiden igen. Att vi spelar som två karaktärer med olika förmågor gör även det mycket för variationen. Att spola tillbaka tiden innebär att jag kan se händelseförlopp utspela sig annorlunda beroende på vad jag säger och gör, samt därmed bestämma vad som ska ske.
Det är precis som för över tio år sedan ett kul grepp för att göra något eget med den här typen av dialog- och beslutsbaserat spel. Det kan bli lite segt att spola fram och tillbaka flera gånger och en del pussel känns långsökta, men för det mesta funkar det.
Chloe tar med sig sin färdighet från “Life is Strange: Before the Storm” (2017) som låter henne konfrontera de hon pratar med, vilket är en jordnära kontrast till Max superkraft. Det är även effektfullt att hennes beslut känns mer låsta än Max, som ju kan ändra på verkligheten. En annan kul nyhet är att man ibland får styra samtal mellan dem båda. Det är ett snyggt grepp för att förstärka faktumet att man spelar två karaktärer.
En känsla av déjà vu
“Life is Strange: Reunion” är som tidigare nämnt en av de mest direkta uppföljare jag någonsin har stött på i spelmediet. Det utspelar sig till stor del på samma platser som “Double Exposure”, du möter många bekanta ansikten och det är samma grafikmotor. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig eller vad jag efterfrågar istället, men det känns lite tråkigt att det mest är mer av samma.
Att Chloe är tillbaka, att Max har sina tidsresekrafter igen och att jag spelar som två karaktärer gör mycket för att det ska bli en annan upplevelse än det förra spelet – men det går inte att släppa att det känns lite billigt.
Trots det dras jag med på resan och vill veta svaret på gåtorna och vad som kommer hända med Max och Chloe. Övriga karaktärer är även de välskrivna och trovärdiga, även om manuset ibland känns lite krystat och tillrättalagt. Det är en mörk historia, men det känns lite som att världen det utspelar sig i är lite av ett luftslott.
“Life is Strange: Reunion” är en trevlig återträff och ett värdigt avslut på berättelsen och karaktärerna jag och många andra redan blivit förälskade i. Även om jag gärna hade sett lite mer nytänkande, kan jag inte sluta spela förrän eftertexterna rullat.
