”Pragmata” – ett hyperaktivt ”The Last of Us” på månen
Publicerad 2026-04-13 17.00
“Pragmata” är ett ösigt, överstimulerande och fint rymdäventyr om en annorlunda far- och dotterrelation.
För när en hårdnackad astronaut och en gullig androidflicka möts så skapas något unikt.
Det är lätt att vid en första anblick dra slutsatsen att “Pragmata” mest är ”The Last of Us” i rymden. Stoppa mig om du hört det här förut: en grovhuggen snubbe som motvilligt måste samarbeta med en liten flicka för att överleva, som sakta men säkert mjuknar och växer in i papparollen.
Astronauten Hugh låter till och med som Troy Baker, som spelar Joel där, även om det inte är han som lånat ut sin röst här.
“Pragmata” är stundtals ganska klyschigt på den fronten, men det är samtidigt så mycket mer. För det första är Diana en android, som ger en annan nyans till det hela. För det andra är det ett av de ösigaste och mest unika spel jag spelat på länge.
Androiderna slår tillbaka
I en snar framtid har ett stort företag koloniserat månen och placerat en teststation för storskalig 3D-utskrivning, som delvis bemannas av AI-kontrollerade robotar. När jorden får ett nödanrop skickas astronauten Hugh och hans team upp till den gråa globen för att undersöka den till synes ödelagda rymdstationen.
AI:n IDUS som ansvarar för projektet har nämligen ballat ur och gör lite vad den vill. För räddningsteamet går saker och ting därmed snabbt käpprätt åt skogen. Efter en plötslig jordbävning (eller månbävning?) förlorar Hugh sina kamrater och tuppar av.
När han vaknar upp får han hjälp av en liten androidflicka, som får namnet Diana. Som den tuffe karln Hugh är vill han först inte spela barnvakt, men de blir snabbt ett team och kanske till och med något mer än så. Tillsammans måste de samarbeta för att stoppa IDUS och ta sig tillbaka till jorden.
3D-utskriven rymdstation
Premissen i “Pragmata” är ganska klyschig och vi har sett liknande relationer tidigare, men det hela blir mer intressant tack vare att AI spelar en så stor roll i det hela. Diana är sockersöt och känns verkligen som en riktig flicka, även om det är något som skaver i henne med tanke på att hon inte är människa. Relationen som byggs upp mellan de båda är fin, rolig och en smula sorglig – då man känner på sig att det inte kommer sluta bra.
De har ofta intressanta samtal med varandra om hur det är att vara människa, Hughs uppväxt och vad Diana egentligen har för syfte.
I dagens klimat känns det inte heller helt orimligt att ett liknande projekt skulle lanseras på månen – eller att det skulle gå bättre än här. Det är verkligen en spännande värld Capcom har målat upp tillsammans med Shoji Kawamori, som är mest känd för att ha skapat animeserien “Macross”.
Utvecklingsteamet har beskrivit att delar av rymdstationen är designad så att den ska se ut ha skapats av generativ AI med hjälp av 3D-skrivare, vilket de verkligen lyckats med. Saker och ting ser liksom inte riktigt helt rätt ut och de fientliga robotarna de kämpar mot ser riktigt ruggiga ut med sina märkliga rörelsemönster och beteenden. Sen har vi hackingen, som gör att “Pragmata” blir något alldeles eget.
Jag ska hacka hela världen
Det som knyter ihop “Pragmata” till något alldeles extra är att striderna kretsar lika mycket kring att hacka fienderna som att skjuta på dem. Samtidigt som du pangar på med olika högteknologiska vapen och undviker attacker kan Diana hacka robotarna, så att de blir sårbara och får nackdelar som sämre försvar, de fastnar på stället eller anfaller varandra.
Det unika är att det är du som kontrollerar det hela, på samma gång. Hackandet sker genom ett litet minispel där du ska använda knapparna på handkontrollerna för att navigera på ett rutnät och träffa rätt rutor, samtidigt som all action sker. Till en början blev jag överväldigad, men ganska snabbt klickade det och blev en fantastisk spelupplevelse.
Det är nästan överstimulerande, fast på ett bra sätt. Det här är verkligen ingen spelupplevelse för dig som vill slå dig ner i tv-soffan för att ta det lugnt, utan fullt ös medvetslös. Det gäller att vara på hugget, hacka vid rätt tillfälle och utnyttja arsenalen väl. Då har jag inte ens nämnt de ofta enorma och utmanande bossfajterna. Efter en spelkväll är jag nästan slutkörd i hjärnan, men också nöjd.
Vill inte sluta spela
“Pragmata” känns på många sätt som ett PS3- eller Xbox 360-spel, på ett bra sätt. Det har en enkel men effektiv loop där du utforskar rymdstationen en stund, återvänder till din bas för att uppgradera er och snacka, för att sedan fortsätta.
Det påminner om spel från den eran som “Vanquish”, “Metal Gear Rising: Revengeance” och “Gears of War” – fast med modern grafik och speldesign.
Rymdstationen kan dock ibland kännas lite tråkig att utforska och det hjälper inte att kartan är väldigt svåröverskådlig, mycket på grund av att man utforskar den både vertikalt och horisontellt. Det är snyggt, men kanske inte “Resident Evil: Requiem”-snyggt, trots att det använder samma grafikmotor.
Men jag ska inte vara petig. “Pragmata” är ett fantastiskt spel som jag vill göra allt i, vilket sällan händer nuförtiden. Det är inte perfekt, men nästan.
