Julia slåss för att få ut sin pappas vän ur Afghanistan
Uppdaterad 2025-01-05 | Publicerad 2024-12-23
Den svenske officeren Bernth Dagerklint och tolken Rashid levde och arbetade sida vid sida.
Men när Sverige övergav Afghanistan, blev Rashid lämnad kvar.
– Om pappa levt idag så vet jag att han inte hade lämnat honom. Han hade inte gett sig, säger Bernths dotter Julia Dagerklint, 42.
Under hans första tolkuppdrag höll Bernth hans hand, för att ge honom mod.
När han skulle översätta sina första dokument satt Bernth bredvid, och de gjorde det tillsammans.
På ytan kunde de knappt ha varit mer olika.
Reservofficeren Bernth Dagerklint var lärare i grunden, en man av världen som bott med familj och barn i Damaskus och tjänstgjort i Libanon och Kosovo.
Tolken Rashid var en ung afghansk man, närmast en pojke, som tvingats bevittna talibanernas avrättningar redan som 10-åring och drömde om att jobba med de västliga specialstyrkorna.
Under de många, långa sommardagarna 2007 fann de varandra i samtalen om Afghanistan, om historia, religion och filosofi.
Dog plötsligt
De levde, sov och arbetade sida vid sida.
De blev vänner.
– När man möts under så speciella former, så skalas allt annat av. Man är fria som människor i det mötet, säger Bernths dotter Julia Dagerklint.
– I slutändan är det inte så stor skillnad på oss människor. Det viktigaste i varje person handlar om hopp. Ett hopp om något bättre. Det är det sista som lämnar oss.
Bernth Dagerklint dog plötsligt 2013.
Hans kroppspulsålder brast, samma dag som hans skola i Malmö skulle ha julavslutning.
Det var då hans dotter Julia fick kontakt med Rashid via Facebook.
”Han var min chef i Afghanistan i sex månader, men han behandlade mig inte som en chef, utan som en vän. Han var en fantastisk lärare och en väldigt kunnig person,” skrev Rashid till henne.
”Han var en stor man, och hans familj och barn ska vara stolta över honom.”
Flyttar hela tiden
Sedan Bernth dog har Sverige i två omgångar plockat ut tidigare lokalanställda från Afghanistan. Först 2014 och sedan 2021, i samband med talibanernas maktövertagande, när deras säkerhet snabbt försämrades.
Men Rashid har blivit kvar, övergiven av svenska myndigheter.
– Han har offrat sitt liv för svenska försvaret, för vårt lands insats, för att ha trott på en bättre värld och för att ha velat skapat bättre förutsättningar, säger Julia Dagerklint.
Nu lever han gömd, och försöker mörka sin identitet och bakgrund för omvärlden.
För talibanerna är alla som jobbat för de utländska styrkorna att betrakta som förrädare. Det är därför länder som USA, Tyskland och Storbritannien fortsatt evakuera före detta anställda från landet.
– Om talibanerna hittar oss kommer de att fängsla oss och tortera oss. Att leva i skräck så här är extremt jobbigt, säger Rashid.
Han är i 35-årsåldern nu och flyttar från plats till plats med sina tre döttrar och två söner.
Pengar från Sverige
I flera år jobbade han nära svenskarna i Afghanistan, i huvudsak med de elitsoldater som ingick i Sveriges ”Operational Mentoring and Liaison Team” (OMLT) och agerade mentorer åt afghanska förband.
Han är fortfarande stolt över det arbete de gjorde tillsammans.
– De var väldigt effektiva, säger han.
El har Rashid inte råd med längre. Telefonen laddar han hos en granne.
Från Sverige får han pengar varje månad – men inte från den stat han en gång gav upp allt för att tjäna.
Det är Julia och hennes faster, Bernths syster, som varje månad ger honom 3 000–4 000 kronor för att han ska klara uppehället.
– Det ska inte behöva vara så här, säger Julia Dagerklint.
– Men jag känner ett ansvar, i relation till min pappas arbete, att ta ansvar för detta. Jag vet att han inte hade lämnat honom, om han hade levt idag. Han hade inte gett sig.
”Hade bara otur”
Det finns 50 före detta lokalanställda kvar i Afghanistan, enligt de svenska veteraner som försöker hjälpa sina gamla vapenbröder.
I sak skiljer ingenting mellan dessa 50 sista och dem som Sverige redan plockat hem, enligt veteranen Björn Blanck. Myndigheterna hann bara inte hantera dem den kaotiska hösten 2021 och tappade av olika skäl bort dem på vägen.
– De hade bara otur, säger han.
Trots det finns idag ingen framkomlig väg för de tidigare svenskanställda att få skydd här, i kraft av sin tidigare koppling till Sverige.
Det som behövs är ett regeringsbeslut om undantagsregler, likt det som regeringen fattade på hösten 2021 när Kabul föll för talibanerna. Då kunde ett 60-tal tidigare anställda och deras familjer fly till Sverige.
Rashid arbetade åt Sverige, men fick sin lön av Tyskland, ett administrativt upplägg som kan ha bidragit till att båda länderna kunnat ta sina händer från honom. På den lista över tidigare anställda som svenska Försvarsmakten 2021 lämnade till UD finns dock hans namn med.
Samhället föll ifrån
Hos Julia Dagerklint väcker Rashids öde en djupare sorg som är svår att formulera.
I hennes arbete som rektor på ett gymnasium i Malmö har hon i uppdrag att forma barn till ansvarstagande vuxna, grundpelare i den ansvarstagande rättsstat som hon alltid varit så stolt över.
Det starka samhället Sverige, med sitt starka skyddsnät.
Men när det starka samhället gick i krig, visade det sig sakna förmågan att ta hand om dem som slöt upp för att förverkliga vår kollektiva vilja.
Människor vars liv nu är i spillror, för att de trodde på Sverige och det Sverige ville åstadkomma.
Ändå hoppas Julia Dagerklint fortfarande att Sverige ska göra rätt för sig.
– Att ta ansvar för sina tidigare anställda skulle visa andra Nato-länder att Sverige är ett land med muskler och kapacitet, ett land att räkna med, säger hon.
”Lever på hoppet”
Politiker som utrikesminister Maria Malmer Stenergard och försvarsminister Pål Jonson – mycket engagerade i de lokalanställdas öde medan de var i opposition – skulle också ha mycket att vinna på att fullfölja sin retorik i praktiken, enligt Julia Dagerklint.
– De skulle visa att de är kraftfulla och faktiskt kan avsluta de politiska agendor de en gång drivit och stå för det de gör. Då skulle de växa.
– Man undrar: vad är de rädda för?
Trots att det gått tio år sedan Sverige avslutade sin militära insats i Afghanistan, och tre år sedan den svenska evakueringen avslutades efter talibanernas maktövertagande, hoppas Rashid fortfarande att få hjälp ut ur landet.
Hoppet – det som han och Bernth möttes i – finns fortfarande inom honom.
– Jag är väldigt optimistisk, och lever på hoppet. Jag hoppas verkligen att de svenska myndigheterna evakuerar mig så snart som möjligt.
– Mitt enda hopp för framtiden är att leva utan rädsla för att bli åtalad och torterad.
Aftonbladet har sökt försvarsminister Pål Jonson (M) och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för kommentarer.
Enligt Pål Jonson pågår ett arbete med frågan om de kvarvarande lokalanställda inom regeringskansliet, men han vill inte gå in djupare på vilket detta arbete är eller hur det bedrivs.
Fotnot: Rashid heter egentligen något annat.