Över 200 000 människor i Sverige bedöms leva under hedersförtryck.
En av dem är Sara som lyckades fly undan hedersvåldet hon växte upp med.
– Jag var väldigt chockad över vad mina egna föräldrar var kapabla till, säger hon.
Barnen som försvann
1:46
Ett av 17-åriga Saras första minnen från våldet är den röda blick som hennes pappa får. Hur det är som att hennes pappa, som hon egentligen tycker är så snäll, blir som någon annan. Han slår hennes mamma, gång på gång.
Hon och hennes syskon tittar på.
Andra vuxna tittar också.
De vuxna säger ingenting om det och Sara gör sig så liten och tyst som möjligt. Det ska bli hennes strategi att hantera våldet. Att hantera allt egentligen. Hon ska växa upp till någon där ordet nej inte finns i vokabulären.
Sara minns första gången som pappa tittar på henne med den där röda, frånvarande blicken. Han misshandlar henne så illa att hon måste stanna hemma i nästan två veckor för att blåmärkena ska hinna läka. Rädslan bankas in och blir starkare för varje slag.
– Till slut var det som att jag inte kände någonting längre.
”Normaliserat att slå barn”
Det dröjer innan hon förstår att det som händer henne är fel.
– Bland vår släkt där var det så normaliserat att slå barn. När jag växte upp visste jag inte hur fel det var. De sa: Vi slår inte för att vi vill utan för att vi älskar dig.
Den här texten hade kunnat innehålla mer detaljer om våldet, mer detaljer om Saras liv och den kontroll hon växte upp med.
Men för hennes säkerhet måste de utlämnas.
Sara lever skyddad, har fått lära sig vad hon kan prata om och hur hon ska se sig om när hon rör sig ute.
– Det känns orättvist att det är jag som måste ändra mig. Det känns som att jag är den som straffats fastän jag inte gjort något fel, säger hon.
”Bland vår släkt där var det så normaliserat att slå barn”, säger Sara. Illustration: Paul Wallander
”Bli bortgift eller dö”
När Sara växer upp är det ingen utomstående som märker något. I skolan är Sara duktig, att stänga in sig i sitt rum och plugga, blir hennes tillflykt. Till sina kompisar säger hon ingenting om hur hon har det hemma.
– Jag var en person där hemma och en annan i skolan, det var som att jag levde två parallella liv.
I takt med att hon blir äldre ökar inte bara våldet utan också kontrollen.
Föräldrarna går igenom hennes telefon, hon får inte träffa vem hon vill, inte göra vad hon vill. Hon fruktar att föräldrarna kan komma att föra henne utomlands.
– Som jag förstod det hade jag två val, bli bortgift eller dö.
En dag fattar hon ett beslut.
Hon ska berätta.
Hon pratar med personal på skolan. Hon berättar inte allt – hon har inte kommit dit än – men hon beskriver kontrollen, skulden och skammen. Skolpersonalen förstår allvaret i situationen och kontaktar socialtjänsten och sedan den dagen är livet sig inte mer likt.
– Jag hade fått nog och stod inte ut längre.
”Måste öka kunskapen”
Sara tar en paus, tittar ut genom fönstret på den skyddade adressen vi möts. Regnet tvättar fönstret till det spartanskt inredda furuköket rent.
Sara säger att det behövs mer kunskap om problematiken och tycker att skolorna måste ta mer ansvar för att lyfta frågor om både våld och heder, så att barn som har det som sin verklighet förstår att det finns ett alternativ. Och hon tycker att samhället måste agera – för alla barn.
– Det finns många unga som man inte hinner rädda och som faktiskt förs utomlands och det måste vi stoppa. Jag tror också det är viktigt att integrera människor och bostadsområden så att vi inte får två parallella samhällen. Det tycker jag att Sverige är skyldiga barnen för det är ju inte barnens fel att de föds in i dessa familjer.
Saknar sina syskon
Sara är egentligen inte hennes riktiga namn. Men å andra sidan har hon inget riktigt namn längre. Hennes gamla namn begravdes stunden som hon satte sig i bilen på väg mot det skyddade boendet, med hennes gamla liv, hennes gamla stad, hennes vänner och familj.
– Jag saknar att gå i skolan med sådana som jag känt sedan jag var liten men mest av allt saknar jag mina syskon. Och mina föräldrar. Fastän de betett sig som de gjort är det ju fortfarande min familj.
Hennes nya namn har hon ännu inte vant sig vid, det har inte blivit hon än.
Hon vet inte vem hon är längre för vem är man när hela det liv raderas ut?
