Maja, 26, slutade prata: ”Orden kom inte ut”
Publicerad 2025-10-07
En dag blev Maja tyst.
Sedan pratade hon inte på flera år.
– Jag har vetat vad jag velat säga, men orden har inte kunnat komma ut, berättar hon.
Det är viktigt för Maja Johansson att bli intervjuad i verkligheten. Ansikte mot ansikte.
Hon är i dag 26 år. Och även om hon nu mår mycket bättre, märks diagnosen fortfarande av.
”Jag känner mig inte bekväm att prata i telefon med nya människor, om jag ska vara ärlig”, svarade Maja på intervjuförfrågan.
Fick diagnosen – fyra år gammal
Experten: Så möter du ett barn med selektiv mutism
Vi ses på ett café i Nacka utanför Stockholm. Här har Maja bott nästan hela sitt liv.
Hon ler varmt och lite nervöst när hon slår sig ner vid bordet. Det blonda håret är fixat i en fläta och då och då rättar hon till det rosa träningslinnet som hon har på sig.
Till slut tar Maja en stor klunk av sin Cola zero och börjar sedan beskriva sig själv som barn.
Glad. Sprallig. Nära till skratt.
– Mina föräldrar har sagt att jag var riktigt pratglad. Sen en dag när jag var fyra år gammal ringde förskolan hem till mina föräldrar. ”Vet ni om att Maja inte pratar?” sa fröken.
Maja minns inte – men har fått händelseförloppet återberättat för sig av sina föräldrar.
– Det var nästan från en dag till en annan. Så jag fick en remiss till och där gjorde man en utredning som kom fram till att jag har selektiv mutism.
Så många drabbas
Selektiv mutism är ett ångesttillstånd som gör att personer slutar prata i vissa sociala sammanhang.
– Selektiv mutism brukar debutera vid omkring två till fyra års ålder, säger Anna Grape, nationell rådgivare vid Specialpedagogiska skolmyndigheten.
Uppskattningsvis drabbas omkring en procent av alla barn, enligt Göteborgs universitet. En del personer som har diagnosen selektiv mutism märker även av symtom i vuxen ålder.
– Det kan beskrivas som ett lock i halsen eller som att halsen är strypt, säger Monica Einarsson, nationell rådgivare vid Specialpedagogiska skolmyndigheten.
Maja har själv aldrig träffat någon som har selektiv mutism. Det är därför hon tycker att det är så viktigt att prata om diagnosen.
Ofta lägger hon ut inlägg på Instagram och i olika tjejgrupper på Facebook – där hon delar med sig av sina tankar om diagnosen.
– Under mina tidiga skolår har det varit väldigt tufft. Både med vänner, men också med betygen. Det har varit svårt att ens kunna vara med i grupparbeten eller prata på lektioner. Jag har känt mig väldigt missförstådd.
Hur har det känts när du vetat vad du velat säga men inte kunnat?
– Frustrerande. Jag har haft orden i mig och vetat vad jag velat säga, men de har inte velat lämna kroppen, berättar Maja.
Därför tvingades Maja hitta andra sätt att kommunicera på.
– När jag träffade min morfar så skrev jag mina svar med papper och penna, eller nickade och skakade på huvudet. Och när vi inte träffades så spelade jag in videos tillsammans med min pappa där jag svarade på morfars frågor i stället för att prata i telefon.
Även i skolan behövde Maja hitta olika sätt att göra sig förstådd.
– Jag skrev lappar till lärarna i stället för att prata rakt ut. Men trots att jag faktiskt haft diagnosen sen jag var liten har jag tyvärr inte fått så mycket stöd i skolan, säger hon och skakar på huvudet.
”Är du stum?”
Under åren har Maja ofta fått frågor om sin tystnad.
– Det har varit ganska mycket hårda kommentarer, säger hon.
- ”Varför pratar du inte?”
- ”Är du stum?”
- ”Vet du inte hur man pratar?”.
– Jag har velat förklara för de som undrat, men har inte kunnat. I stället har jag varit tyst, säger hon.
Under mellanstadiet och högstadiet fick Maja stöd av lärare i skolan. Och med tiden blev det lättare och lättare för henne att börja prata i sociala sammanhang som tidigare känts omöjliga.
– Det finns så mycket missförstånd om att selektiv mutism handlar om att man är blyg, trotsig, ouppfostrad eller en tystlåten person. Så är det inte.
Vad har varit det svåraste med att leva med diagnosen för dig?
– Det har varit svårt att skaffa vänner. Jag har ofta trivts i min tystnad men det har också gjort att jag hamnat utanför bland vänner, i grupparbeten i skolan eller andra sociala sammanhang.
– Nu har jag funnit mig i att jag tillbringar den större delen av min tid ensam, även om det skulle vara kul att ha lite fler kompisar.
Maja har i dag utbildat sig till medicinsk massageterapeut. Och även om hon ibland upplever svårigheter med talet – som när hon ska prata med en främling i telefon – skulle hon beskriva sitt liv som ”fullt normalt”.
– Jag skulle säga att jag är precis som alla andra.
Vad skulle du vilja säga till andra som har selektiv mutism?
– Att man inte ska ge upp hoppet om att man en dag kommer kunna bli bättre. För det kommer bli lättare att prata. Det blev det för mig – och då kan det bli det för andra också, säger Maja.