Mona trotsar LVU – är i Libanon med barnen
Publicerad 2024-12-16
Mona och hennes tre barn befinner sig i krigsdrabbade Libanon.
Men hon tänker inte återvända till Sverige – barnen är nämligen omhändertagna enligt LVU.
Och Mona själv är brottsmisstänkt för att undanhålla barnen från socialtjänsten.
– Jag vägrar lämna barnen ifrån mig. De har det bäst med sin mamma, säger hon.
Över 3 800 personer har dödats i kriget mellan Hizbollah och Israel och under hösten har bombningar i stora delar av Libanon och stridigheter i gränsområdet tvingat många på flykt.
Utrikesdepartementet har sedan länge uppmanat alla svenskar att lämna Libanon.
Över en knastrig WhatsApp-linje beskriver kvinnan vi kallar Mona hur hon och hennes barn flyttar från plats till plats.
– Just nu är vi på ett säkert ställe, barnen mår bra. Men vi har hört raketer överallt. Det är bekanta och släktingar som dör. Det är svårt att uppleva krig, säger Mona.
Men trots det tänker Mona inte återvända till Sverige med barnen.
Det finns nämligen ett beslut här om att barnen ska omhändertas enligt LVU.
”Tänkte att han skulle ändra sig”
Våren 2022 larmas polisen efter att Monas ex misstänks ha varit våldsam och hotfull.
Enligt Mona är det inte första gången han varit våldsam mot henne.
– Ända sedan vi förlovade oss har han varit våldsam men jag älskade honom så mycket. Jag tänkte att han skulle ändra sig, att han skulle bli en bra pappa och en bra man, men så blev det inte, säger hon.
Mona och barnen flyttar till ett skyddat boende.
– Men jag var livrädd. Efter att vi skilt oss hotade han att döda mig så att ingen annan skulle kunna få mig. Och när man upplever mycket våld från någon, tror man på det han säger.
Beskriver en hemsk tid
När Mona senare vill flytta därifrån, inte tillbaka till sin man men till staden där hon bor och har sin familj och sina vänner, motsätter sig socialtjänsten det.
De bedömer att det är farligt för barnen och att Mona och barnen i stället ska flytta till ett utredningsboende.
För Mona är det en hemsk tid. Hon beskriver hur hon och barnen bor i ett stort hus vid skogen, tillsammans med andra familjer som ska utredas, där många mår dåligt, gråter och skriker. Hur hon får magkatarr och nästan blir apatisk av att bara befinna sig där, utan sitt sociala nätverk och sysselsättning. Hon upplever sig ständigt blir bedömd och att livet där gör att de inte kan ha sina vanliga rutiner.
– När som helst kunde personalen komma in i rummet, det spelade ingen roll ifall man satt på toaletten eller stod i duschen, man hade inget privatliv.
Barnen ska omhändertas
Mona upplever att barnen inte mår bra heller, hon säger att hennes äldsta dotter sover dåligt och vaknar på natten och gråter. Enligt Mona har barnen nu börjat skrämmas med att hota om socialtjänsten.
– Mitt yngsta barn har blivit rädd för poliser, säger hon.
Mona vill lämna utredningsboendet med barnen men socialtjänsten bedömer att barnen har ett stort behov av vård och att de fortsatt behöver vara placerade på utredningshem. Eftersom Mona varit ambivalent och tidigare lämnat ett skyddat boende menar socialtjänsten att ett LVU är nödvändigt.
Socialtjänsten anser bland annat att det är allvarligt att Mona stannat kvar eller återvänt till hemmiljön med pappan. Personalen på utredningsboendet har också tyckt att Mona har haft svårt att sätta gränser för barnen, haft bristande uppsikt över dem och inte skött deras rutiner rätt.
– Jag bad dem att bedöma min insats som mamma i vårt hem i stället där vi kunde leva vårt vanliga liv, för det är väldigt svårt att leva som man gör i vanliga fall, på ett sånt hem.
Förvaltningsrätten bifaller socialnämndens ansökan och beslutar att barnen ska omhändertas.
Mona motsätter sig beslutet.
”Inte hört någonting”
I en dom från förvaltningsrätten står det att Mona olovligen avvek med barnen från boendet och att socialtjänsten polisanmält det.
För det är brottsligt att föra bort ett barn som är omhändertaget enligt LVU från sin placering utan socialtjänstens godkännande.
Mona är misstänkt för egenmäktighet med barn.
Hon vill inte gå in på några detaljer kring hur det gick till när barnen lämnade boendet.
– I början av året var jag på ett förhör med polisen. Jag sa bara: ”jag har ingen kommentar”.
Mona är rädd för att barnen inte ska få vara tillsammans ifall de omhändertas. Och hon tycker att barnen ska vara med henne, deras mamma.
– Jag har hört jättedåliga grejer om placeringar med barn som röker, blir utsatta och beroende av droger. Varför ska mina barn få gå igenom det? Nej, jag vill inte förlora mina barn utan jag vill uppfostra barn jag kan vara stolt över.
Men med tanke på situationen i Libanon, skulle det inte vara tryggare för barnen att komma till Sverige även om de blir omhändertagna?
– Nej, för här är de med mig och i Sverige skulle de inte vara det.
Men vad tror du är det bästa för barnen?
– Såklart Sverige, men vi har det ändå bra här. Vi har en egen bostad, det finns bra vård, de går i skolan och har vänner så det funkar bra här.
Mona har fortsatt kontakt med socialtjänsten men säger att hennes förtroende för svenska myndigheter är borta.
– Så länge LVU:et är kvar så stannar jag här. Jag vill egentligen jättegärna komma till Sverige där jag bott i nästan 20 år och jag känner mig ledsen över att jag inte kan vara där med barnen. Men ur mitt perspektiv har jag inget val.
