Kristersson klantar till det med regeringsmakten
Ulf Kristersson ser ut att ensam kunna sänka regeringens möjligheter att bli återvald.
Dåligt omdöme och hafsiga beslut straffar sig.
Regeringspartierna ligger historiskt illa till.
Liberalerna kämpar för sin överlevnad.
Kristdemokraterna håller knappt näsan över riksdagsspärren.
De krigar på, men kanske är deras kamp förgäves.
Ensam har statsminister Ulf Kristersson lyckats skicka både sitt eget parti och sitt regeringsalternativ rakt ner i opinionens källare.
Det kan inte ha undgått någon att det varit lite kämpigt i Moderaterna den senaste tiden.
Medan partiet har lagt två och ett halvt år på att vända den nedåtgående trenden och göra Moderaterna till ett aptitligt alternativ för de SD-skeptiska mittenväljarna, har deras partiledare Ulf Kristersson sysslat med annat. Han har försökt hitta och behålla en nationell säkerhetsrådgivare. En post han själv uppfunnit och investerat stor prestige i. Det har inte gått så bra.
Först debaclet när Kristersson gav jobbet till sin barndomsvän Henrik Landerholm. Landerholm fick sitta kvar alldeles för länge, trots sitt slarv och egna, avvikande tolkningar av vad en hemlig handling är. Han står i dag åtalad för vårdslöshet med hemlig uppgift.
Det blev inte bättre sen.
När statsministern till slut utnämnde en ny nationell säkerhetsrådgivare tog det inte ens 24 timmar innan han gav även honom kicken. Anledningen var att intima bilder på den nye säkerhetsrådgivaren, Tobias Thyberg, läckt till regeringskansliet och till media. Det är upp till var och en att ha en åsikt om hur hållbart det är, i den digitala tidsåldern, att diskvalificera någon för ett toppjobb för att det finns intima bilder. Eller hur rimligt det är att berätta att sådana finns, under en jobbintervju.
Kristersson fick stark kritik sin för hanteringen av Thyberg, även inifrån partiet.
Väljarna ser inte heller ut att ha blivit imponerade av hur Moderaterna fört sig den senaste tiden. I Demoskops väljarbarometer för maj tappar Moderaterna 2,4 procentenheter i väljarstöd. Det stora tappet tar dem tillbaka till att vara landets tredje största parti. M ligger nu på ett väljarstöd under 18 procent, en gräns som skrämt moderater under flera år. Det ökar också oppositionens övertag och i dag skiljer det hela 10 procentenheter mellan de båda blocken.
Hela det borgerliga regeringsunderlaget bygger på ett starkt Moderaterna. Dels för att M ska ha kraft att hålla sina små systerpartier under vingarna med stödröster. Dels för att Moderaterna ska kunna bli den självklara regeringsbildaren.
SD må fortfarande ha lite för dåligt självförtroende för att ställa verkliga krav på statsministerposten, men det kan ändras fram till valet.
För att säkra sin position som regeringsbildare behöver Moderaterna bli andra största parti.
Då har vi inte ens talat om Tidöpartiernas sorgebarn, Liberalerna. Efter ett par månader av total kollaps med flera profilerade avhopp och Johan Pehrsons kaosartade avgång, ligger de på rekordlågt väljarstöd – 2 procent. Det finns inte tillräckligt många generösa M-väljare i hela världen för att rädda det skeppet med stödröster. Men utan Liberalerna i riksdagen blir det svårt att få till en borgerlig regering.
Det går bra för Socialdemokraterna och Magdalena Andersson, men det är inte för att de är bättre. De är bara inte lika dåliga just nu.
