Mossiga S återföds som Moderater
Socialdemokraterna skulle sluta vara mossiga.
I stället får vi en trött repris.
Ett S som tycker likadant som Moderaterna.
Ut med mesiga Socialdemokraterna som fokuserar på förebyggande arbete och gullar med Miljöpartiet.
In med nya, hårda tag-Socialdemokraterna som vill att unga brottslingar ska sitta längre i fängelse och applåderar Tidöregeringens kriminalpolitik.
Ja. Så låter det när sossarna ska sluta vara bakåtsträvande.
Igen.
Det är uppsluppen stämning inom Socialdemokraterna inför kongressen i veckan. Kongressen ses som en pånyttfödelse för partiet. När de kommer ut på andra sidan efter fem dagar på mässan i Göteborg är det kallt stål och hårda tag som gäller för det socialdemokratiska partiet.
Magdalena Anderssons nya slagord är ”En ny riktning för Sverige”. Det borde vara ”S – nya och hårda”.
Socialdemokraternas nya politik hänger på att de slipper förhålla sig till några andra partier eller potentiella samarbetspartner. Nu har de ett drygt år på sig till nästa val, då Socialdemokraterna kan göra vad de gör bäst, alltså låtsas som att de är solen allting kretsar kring i svensk politik.
Socialdemokraterna drömmer om en enpartiregering. En helt orealistisk dröm.
För såhär ser det ut när deras politik möter verkligheten: efter åratal av kompromisser och koalitionsregeringar har väljarna tyckt att Socialdemokraterna missat målet i flera av vår tids avgörande politiska frågor. Allvarligast är att väljarna inte tycker att de har en tillräckligt bra migrations- och rättspolitik.
Befläckade av sju års samarbete med Miljöpartiet känner S att de behöver återfödas. Helst ska det inte gå att skilja på Socialdemokraterna och Moderaterna när det kommer till rättspolitik och migrationspolitik.
Socialdemokraternas ambition är att bli ett tydligt parti, med en tydlig politisk inriktning. Men metoden att göra det genom att tycka likadant som sin främsta politiska motståndare är riskfylld.
En valrörelse bygger på att presentera samhällsproblem där väljarna kan ta ställning till vilken politisk lösning de finner mest effektiv. Men om alla partier tycker likadant i avgörande frågor, varför ska man då ens rösta?
Utöver otydligheten gentemot väljarna finns det ett antal andra problem med strategin:
Valrörelsen kommer alltid handla om politisk konflikt. Utan skiljelinjer tenderar valrörelsen att, likt kvicksilver, hitta sina egna vägar till politiska konflikter. Allt för ofta handlar det om populistiska frågor som inte är lika viktiga för väljarna, men som överskuggar den politiska debatten.
Socialdemokraterna ser allt mer ut som ett reaktivt parti, där strategin att vinna val är viktigare än det politiska innehållet.
De flesta socialdemokrater skulle säga att det är rimligt att landets största parti satsar på att lösa samhällets stora utmaningar. Men hur kommer det sig att de hamnar i samma lösningar som till exempel Moderaterna? Betyder det att Socialdemokraterna underkänt sin egen analys av vilken sorts politik som behövs för att bygga ett gott samhälle?
Ut ur mässhallen hoppas i alla fall det socialdemokratiska partiet att resa sig som fågel Fenix ur askan och flyga in i Rosenbad.
Om det kommer gå?
Det mesta talar emot.
