Liberalernas möte en mardrömsversion av älgvandringen
Ett teknikstrul som pågick i över tre timmar.
Liberalernas digitala landsmöte på söndagskvällen blev en ovärdig fars.
Säga vad man vill om Liberalerna, men de vet att förvandla tragedi till komedi.
Det digitala landsmötet om huruvida Simona Mohamsson skulle få förnyat förtroende eller ej, försenades 15 minuter, ombud som är betydligt närmare döden än puberteten loggades in och kastades ut, när eländet till slut kom igång bröt nytt strul ut, ljudet kom och gick.
Ett parti som har funnits sedan 1800-talet, som var med och drev igenom demokratin, som nu går igenom en existentiell kris, som befinner sig i fritt fall, begick misstaget att bjuda in allmänheten till detta haveri.
I bild syntes två medelålders män i kostym och slips, lite då och då dök ombud från landets olika hörn på länk, de var arga för att de inte hörde något, eller om det var mötesordförande som inte hörde dem, teknikstrulet fortsatte, mötet ajournerades ett par gånger, efter 50 minuters försening såg det äntligen ut att komma i gång.
Kaoset saknade till en början inte oavsiktligt underhållningsvärde, men skrattet fastnade i halsen, Liberalernas vägval är en mycket viktig fråga för liberalpartister, människor som har lagt ner sina liv i en rörelse och en ideologi, vare sig de gör tumme upp eller tumme ner till att släppa in Åkesson i regeringen, för dem och för svensk politik var det här ett mycket viktigt möte.
Profiler hoppar av, kastar in handduken, det råder ett liberalt inbördeskrig, fyra ministrar hotar med att avgå om inte Mohamsson får förnyat förtroende, och så klarar de inte ens av att hålla ett digitalt möte.
Från ett sovrum någonstans i Sverige dök det plötsligt upp ett ansikte, en kvinna, hon var arg, hon sa att ljudet klippte.
De två mötesledarna flackade med med blickarna, de pratade, men nu var ljudet helt borta.
Plötsligt dök Jan Jönsson upp, profilen från Stockholm som vägrar ställa upp på partiledningens slopade röda liner, han syntes i bild och berättade att han inte hörde ett dugg.
Ombud kom och gick, de hade alla synpunkter på tekniken, några klagade på att de var registrerade som ”gäster” i stället för som ”ombud”, vissa hörde inget, andra blev utkastade, åter andra såg inget.
”Patrik, du behöver slå på mikrofonen.” Då var vi en timme och sex minuter in i mötet.
”Nicka om ni hör mig”. Jennie Claesson, Uppsala, några minuter senare.
Jan Jönsson dök upp igen. Bakom sig på väggen hade han en gammal valaffisch med en folkpartist med en kvast som städar bort en svastika och en hammare och en skära. ”Jag vill att vi tar om den senaste punkten igen.”
En återkommande och fullt begriplig synpunkt var att allt strul gjorde mötet odemokratiskt.
Efter en och en halv timme och tre pauser blev det ett muntligt upprop för att se vilka röstberättigade ombud som var på plats.
Lyteskomiken fortsatte efter att mötet återstartats för fjärde gången. ”Vad säger du, Eva-Britt?”. ”Jag vet inte riktigt vad jag säger”.
Jag hade kunnat fortsätta i evigheter, men ni läsare har vid det här laget förstått vilken fars det blev.
Efter tre och en halv timme hade partiet fortfarande inte kommit till skott. Jag hörde någon uppgiven liberal varna för att det var på väg att bli en debatt om debatten om debatten.
Det blev en ovärdig fars. En mardrömsversion av Älgvandringen. En votering som drar ett löjes skimmer över Liberalerna.
Efter fyra timmars kaos omvaldes så Simona Mohamsson. 95 ombud röstade för henne, 80 avstod. Att rösta nej fanns inte som alternativ.
Det är ett djupt splittrat och sargat parti hon ska leda.
Simona Mohamsson måste läka ihop organisationen samt kravla sig över fyra procent i valet.
Vilken av dessa uppgifter som blir svårast återstår att se.
