Ett krig beslutat av dårar och försvarat av dårar
Det kan inte råda någon tvekan om att den islamistiska diktaturen i Iran är den vidrigaste och mest blodbesudlade regimen i Mellanösterns moderna historia. I hård konkurrens.
Det betyder att det finns såväl moraliskt som folkrättsligt stöd för att med våld försöka störta det teokratiska väldet och befria det iranska folket.
Så långt är allt i teorin klart och enkelt. Ingen vettig människa däremot.
Men ingenting tyder på att Israels och USA:s anfallskrig mot Iran har till syfte att främja demokrati och frihet. Faktum är att inget avgörande motiv för anfallskriget hittills har presenterats. Eller rättare sagt, motiven växlar från dag till dag.
Den för krigsförbrytelser internationellt efterlyste premiärministern Benjamin Netanyahu deklarerade visserligen tidigt att det här gemensamma anfallet med USA är ”något som jag har längtat efter i fyrtio år”.
Hans längtan är förstås en sorts motiv. Men det är så pass politiskt oklart att han under dessa fyrtio år aldrig lyckades få med sig någon av presidenterna Clinton, George W Bush, Obama, Trump I eller ens den extrema Israelvännen Joe Biden på att tillfredsställa sin längtan. Först med Trump II gick det vägen.
Men Trump gick visligen inte med på att han investerade hundratals miljarder i ett nytt krig för att uppfylla vännen Netanyahus längtan. Trumps första förklaring till nödvändigheten av krig blev i stället att Förenta staternas väpnade styrkor nu gått till förebyggande attack för att ”undanröja ett omedelbart och överhängande hot mot USA”.
Det lät förstås som hans republikanske föregångares George W Bush förklaring till kriget mot Irak 2003, att Irak var på väg att anfalla USA med massförstörelsevapen, vilket bevisligen var lögn. Så den motiveringen dög inte.
På krigets andra dag ändrade därför Trump motiveringen till att han nu skänkt det iranska folket chansen att störta förtryckarregimen, att han kommit till folkets hjälp, precis som han lovat.
Eftersom israeliska eller amerikanska flygstyrkor dödat symbolen för förtrycket och Irans högste ledare, en 86-årig man med prostatacancer som snart skulle bytas ut, ayatollah Khamenei, så skulle det vara fritt fram. Det var visserligen inte sant, men där uppstod ändå en kort tidsfrist för Trump att förklara seger och dra sig ur kriget medan jublet över tyrannens död fortfarande pågick.
Men det sprack på att Israel inte ansåg sig ha bombat färdigt. Precisionsbombningar av sjukhus och skolor talade sitt tydliga språk, en israelisk specialitet (den amerikanska administrationen värjer sig indignerat mot att det skulle ha varit deras verk).
Så då deklarerade Trump i stället att man skulle ”bomba skiten ur Iran” och att USA ännu inte attackerat med sin fulla kraft.
Det var förvisso en blodtörstig deklaration, släkt med Netanyahus längtan, men inget motiv till kriget som gick att sälja internationellt.
På tredje dagen fick vicepresident Vance stiga fram och klargöra casus belli, motivet till krig: USA var alls inte ute efter regimskifte. Avsikten var enbart att försäkra sig om att Iran inte skulle kunna skaffa sig kärnvapen.
Det vill säga det hot som Trump trumpetade ut över världen att USA:s superbombplan med extra smarta bomber oskadliggjort redan förra året.
Därefter deklarerade ”krigsminister” Pete Hegseth, USA:s version av vår egen Carl-Oscar Bohlin (M) på steroider, att kriget skall föras på amerikanska villkor ”oavsett vad så kallade internationella institutioner säger” (exempelvis FN). Inga stupida regler, inget demokratibygge, inga politiskt korrekta krig.
Krigsminister Hegseth uttryckte alltså stark beslutsamhet att bomba mera och än kraftfullare och han beskrev vad som INTE var motivet till krig. Men inte varför man krigade.
Och där står vi nu. Det kan komma nya fräscha krigsmotiv från Washington. Men för närvarande finns bara två konkreta förklaringar, krigsförbrytaren Netanyahu som längtat lika länge som Moses vandrade i öknen och det påhittade kärnvapenhotet från Iran. Hur länge kriget ska pågå och hur många iranier som måste dö innan Trump kan utropa seger och dra sig ur vet ingen, allra minst Trump själv.
Så inte undra på att det råder förvirring i världen och att inte ens USA:s allierade vet vare sig ut eller in.
Så också i Sverige där den alltid tvärsäkra klimatministern Romina Pourmokhtari (L) talat om kriget som ”en humanitär intervention” på X, ungdomsförbunden LUF och MUF beskriver internationell rätt som ”förlegad” och ”en snuttefilt för européer” och den vildsinte moderaten Hanif Bali funnit anledning att angripa Carl Bildt (M) med omdömet: ”Killen börjar antingen bli dement eller desperat”.
Onekligen ett säreget debattinlägg. Men varför det? Därför att Carl Bildt stilla påpekat att det israelisk-amerikanska kriget mot Iran ”är ett tydligt brott mot internationell rätt”.
Det är alltså ett dåraktigt krig, beslutat av dårar och försvarat av dårar.