Utskällda sänkningen av straffålder blir verklighet
Den unikt hårda kritiken hjälpte dessvärre inte.
Tidöpartierna sänker straffåldern från 15 till 13.
Men låt mig få inleda med en god nyhet.
Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall och hennes medarbetare har tagit fram förslag som täcker vissa brister inom nuvarande lagar.
Det finns nämligen ett glapp mellan frivillighet inom socialtjänstlagen ocn tvångsåtgärder som LVU.
Det är inte ovanligt att föräldrar tackar nej till stöd, viket i en tid med ökande grov brottslighet bland unga kan utgöra ett allvarligt problem.
Med förebyggande insatser utan samtycke ska denna lucka täppas till, har regeringen beslutat i dag: ett utkast till nya paragrafer skickas till lagrådet för bedömning och utvärdering.
Inte helt överraskande går Tidöpartierna dessutom vidare med den sänkta straffbarhetsåldern från 15 år till 13 för de allvarligaste brotten.
En lagändring som möts av kritik från lagkloka som torde sakna motstycke i modern svensk historia.
Sju av nio experter i utredningen avstyrde i särskilda yttranden förslaget, inte mindre än 55 remissinstanser hade skarpa invändningar och Lagrådet suckade djupt.
Pikant är att Åklagarmyndigheten vägrade ställa sig bakom förslaget.
Vilket inte är att undra på. Det kommer nämligen bli möjligt att straffa en 13-åring för att transportera ett vapen åt ett gäng, men samma 13-åring är för ung för att dömas för våldtäkt.
Och polisen har påpekat att det finns en risk för att ännu yngre barn dras in i brottslighet.
Det är i sammanhanget relevant att påpeka att gängen började leta efter väldigt unga torpeder i samma ögonblick som förbudet mot livstids fängelse för unga vuxna mellan 18 och 21 försvann.
Justitieminister Strömmer tycker om att hänvisa till Danmark. ”Danska straff för svenska brott”. Men inte i just detta sammanhang.
Förklaringen kan möjligen vara att Danmark sänkte från 15 till 14. Bara för att upptäcka att ungdomsbrottsligheten ökade, varför gränsen snart höjdes till 15 igen.
Jag säger inte att förändringar inte behövs. Förra året var 52 personer under 15 år involverade i rättsliga prövningar rörande mord eller mordplaner.
Det är förfärliga siffror. Det är siffror som regering och riksdag på ett eller annat sätt måste adressera.
Mot den bakgrunden har jag svårt att hitta invändningar mot en annan av regeringens reformer, införandet av ungdomsfängelser.
En trubbig och inkonsekvent sänkning av straffbarhetsåldern är en annan och betydligt sämre idé.
Men det finns ingen anledning att förvånas. Den här regeringen är lika måttligt intresserad av experters kunniga synpunkter som den förra var.
Till saken hör att sänkningen av straffåldern görs på prov i fem år och ska sedan utvärderas.
Det där har vi hört förr när kontroversiella lagändringar genomförs. Det slutar alltid med att de permanentas.
