Svantesson borde piska på L om jobben
Vad görs för att minska arbetslösheten i Sverige? Det är en fråga inte minst landets unga ställer sig.
En fråga som politiken har få och dåliga svar på.
Liberalerna verkar fortsätta att tycka att arbetsmarknadspolitik är tråkigt.
I över ett decennium har vi hört talas om de där mystiska 100 000 jobben som ska finnas lediga i Sverige – nuförtiden sägs de till och med vara något fler – men ingen regering eller arbetsmarknadsåtgärd har hittills lyckats matcha arbetslösa med dessa jobb. Nu är arbetslösheten på nya rekordnivåer.
Vissa politiska frågor är svårare att lösa än andra. I den svenska politiken verkar det finnas två sätt att hantera de frågorna – antingen lägger man armarna i kors och hoppas på en naturlig vändning eller så spottar man ut sig en massa reformer utan egentligt mål. När det kommer till arbetslösheten har båda använts.
Arbetslöshetssiffrorna var en känslig fråga under den förra, socialdemokratiskt ledda regeringen. Stefan Löfven hade nämligen basunerat ut vallöftet om att Sverige skulle få EU:s lägsta arbetslöshet. Sällan har ett vallöfte varit en så grov missbedömning.
Den här regeringen har knappt brytt sig om arbetsmarknadspolitiken och det märks. De första två åren med Johan Pehrson som arbetsmarknadsminister slog arbetslösheten också rekord.
Pehrsons svar var bland annat att det skulle bli bättre när räntorna gick ner och så hänvisade han till etableringsjobben. Etableringsjobben vänder sig till nyanlända och långtidsarbetslösa. Två grupper som har det extra svårt på arbetsmarknaden. Det hade tagit många år att få etableringsjobben på plats och 2024 var första året det gick att använda sig av reformen. Det gick sådär. Även långtidsarbetslösheten ökar och i januari var 152 000 personer långtidsarbetslösa. Samtidigt godkände Arbetsförmedlingen 32 etableringsjobb under 2024.
Under åren har raden av subventionerade jobb varit lång. Här är några former som går att känna igen: Nystartsjobb, instegsjobb, YA-jobb, traineejobb, extratjänster, beredskapsjobb, introduktionsjobb.
I dag finns nystartsjobb, introduktionsjobb och som sagt etableringsjobb kvar som subventionerade anställning för att fylla olika behov hos personer som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Inom ramen för Tidösamarbetet har regeringen också ett annat spår som drivits av framförallt av Moderaterna, vi kan kalla det ekonomiska incitament. I mer vardagligt språk vill man införa ett bidragstak, där det inte går att få in en lika stor inkomst på bidrag som på arbete. Framförallt familjer med många barn har genom barnbidrag kunnat komma upp såna summor.
Det är kanske lite talande att den stora reformen för att öka människors självförsörjning kommer från Moderaterna och inte Liberalerna. Reformtakten var under Johan Pehrsons tid, som sagt, minst sagt låg och inte såg den ut att ha biffat upp sen Mats Persson tog över.
Mats Perssons svar på hur arbetslösheten ska vända är också lika passiv som hans föregångare Pehrsons; när konjunkturen vänder så vänder också arbetslösheten. Det tröstar nog få unga. Hos unga är arbetslöshen uppe på 24,5 procent i säsongsrensade och utjämnade siffror. För unga har också frågan om att få ett jobb blivit allt viktigare.
Att vända trenden för arbetslösheten handlar inte bara om att människor ska kunna försörja sig och ha ett arbete. Finansdepartementet vill ha tillväxt för att slippa göra smärtsamma budgetprioriteringar när försvaret ska rustas upp och infrastrukturen fixas, då är den höga arbetslösheten ett problem. Någonstans här borde ju Svantesson ta den korta promenaden över från finansen till arbetsmarknadsdepartementet och piska på Liberalerna.
