Åkesson har tappat kontakten med sitt parti
Jimmie Åkessons parti ser ut att långsamt glida honom ur händerna.
Sverigedemokraterna är inte ett parti byggt för att klara av inre stridigheter.
Maktkampen som just nu pågår inom SD kommer att leda till antingen en ännu hårdare partipiska eller kaos.
Skämtet brukar vara att Jimmie Åkesson försvunnit igen, att han checkat ut för sommaren, är på jullov i Thailand eller bara vill hänga hemma i Sölvesborg. I partiet har man pratat om det med kärlek, att det är bra att Åkesson mår bra och att han väljer bort Stockholm och allt klägg som det betyder. Nu har Åkesson tagit ett steg för långt bort från sitt parti. Åkesson har helt uppenbart tappat kontakten med partiet på ett sätt som nu skadar honom.
Sverigedemokraterna är ett parti uppbyggt på hierarki, toppstyre och till viss del fruktan. Jimmie Åkesson har dyrkats utan förbehåll och hans ord har varit lag. I snart 20 år har han haft det outtalade mandatet att kunna ta vilka politiska beslut som helst utan att behöva förankra det hos sitt parti. Men så en dag i februari 2025 var detta privilegium plötsligt över och Åkesson såg det inte komma och att missa en så fundamental förändring i sitt parti, det är ett dåligt tecken för en partiledare.
Som så många gånger i politiken handlar frågan inte bara om det halvautomatiska vapnet AR-15 ska förbjudas eller inte, det handlar lika mycket om hur beslutet togs.
I politiken är makt allt. Ingen släpper ifrån sig makt utan en fajt. Det är det som nu händer i Sverigedemokraterna, och inget annat parti är sämre rustat än SD att hantera en maktkamp.
För att kunna släppas in i regeringsmaktens värme har Sverigedemokraterna gjort en del förändringar. De har slipat bort några kanter när det kommer till synen på EU och Nato, de har gått M, L och KD till mötes i Tidösamarbetet och de har förändrat sin organisation internt. Frågor om hur ett parti är organiserat är fullkomligt ointressant för alla som inte är medlemmar i just det partiet, så är det, men i frågan om det som nu händer i SD är det avgörande.
För att kunna möta de andra partierna i möjliga regeringsförhandlingar behövde SD göra om hur partiet var uppbyggt. Det var också svårt att fortsätta med den totala toppstyrdheten med en partiledare som blev allt mer som en galjonsfigur än en politiker med fingarana i varje burk. Jimmie Åkesson behövde avlastas och behovet växte av en större krets med möjlighet att lära sig det politiska hantverket och med mandat att förhandla. Sverigdemokratenas beskrev det som en professionalisering av partiet, men vad det också innebar var en decentralisering av makten. När Sverigedemokraterna sedan gick in i Tidösamarbetet uppstod också en ny maktsfär, den som kallas samordningskansliet. Där sitter en mycket liten krets med sverigedemokrater och förhandlar politik med regeringens tre partier. Samordningen har fått Åkessons öra, men de har inte någon förankring i resten av partiet och de har fått nästintill oinskränkt makt att forma partiets politik framåt.
Det här har helt uppenbart irriterat stora delar av partiet. De har varit vana vid att böja sig för vad Åkesson tycker, men att nu anpassa sig efter vad några tjänstemän får för sig, det tänker de inte ta.
Åkesson och vissa delar av partiledningen har under lång tid varit fokuserade på att nå regeringsmakten. Under tiden verkar de ha glömt att det finns delar av det här partiet som inte ser den yttersta makten som ett nödvändigt mål. Det här är politiker som ser att de inte kommer att bli ministrar eller statssekreterare i någon regering och de vill inte behöva kompromissa bort de mer radikala delarna av sin politik. Richard Jomshof är en av dem. Jomshof vet att han inte kan bedriva sitt personliga korståg mot islam som ordförande för justitieutskottet och verkligen inte som minister.
Sverigedemokraterna har för första gången två starka falanger som är i luven med varandra. Den ena vill hålla kvar vid sin position som en antietablissemangsröst och sluta vända kappan efter vinden (som några sverigedemokrater uttryckte det) med regeringspartierna. Den andra vill till Rosenbad, kosta vad det kosta vill.
Dessa två enheter är oförenerliga och utan en stark ledare kommer det att utbryta kaos i ett parti som inte har kontroll över sina falanger. Ett sånt parti blir oförutsägbart och en riskfylld samarbetspartner. Åkesson har lagt sitt nästa drag – att utnämna Henrik Vinge till ny ordförande för justitieutskottet. En person som den andra falangen under lång tid försökt underminera och göra sig av med.
Utifrån kan det tyckas vara ett svagt drag, men det återstår att se hur mycket han samtidigt lyckats låta partipiskan vina över motståndarna. För det är de två alternativen som finns nu – piska eller kaos.
