Tidöpolitik när den är som sämst
I dag klubbade regeringen lagförslaget om tuffare regler för villkorlig frigivning.
Det här är Tidöpolitik när den är som sämst.
Nu är det för all del inte uteslutande skräp som presenteras i den lagrådsremiss som beslöts vid dagens regeringssammanträde.
Det är exempelvis helt i sin ordning att bestämmelserna för möjligheten att skjuta på villkorlig frigivning vid allvarlig misskötsamhet på fängelset luckras upp.
Ännu bättre är att Kriminalvården ska få väga in risk för återfall i allvarlig brottslighet innan fångar släpps ut.
Visst, sådana prognoser är ingenting annat än kvalificerade gissningar. Men det var direkt stötande att se att staten var tvungen att släppa ut Nytorgsmannen, trots att experter varnade för att han skulle slå till igen.
(Vilket han raskt också gjorde, fem års fängelse i somras för bland annat våldtäkt.)
Nuvarande regler är 25 år gamla, sedan de beslöts har som bekant kriminaliteten ändrat karaktär.
Mindre genomtänkt i dagens lagrådsremiss är att den villkorlig frigivningen ska ske efter tre fjärdedelar av avtjänat straff i stället för, som i dag, efter två tredjedelar.
Det här tilltaget har fått tunga remissinstanser att stöna högljutt.
Den redan hårt prövade Kriminalvården suckar att förändringarna ”förväntas få mycket stor påverkan på myndigheternas verksamhet” och bönar och ber regeringen att göra en seriösare konsekvensanalys än vad som gjorts.
Även en tungviktare som Justitiekanslern gör tumme ner, med motiveringen att ”de skäl som talar för en senareläggning av tidpunkten för när villkorlig frigivning kan ske inte framstår som tillräckliga för att motivera en sådan förändring”.
Åklagarmyndighetens remissvar är även det bistert.
De här sura minerna förvånar inte. Utredaren, det kunniga justitierådet Stefan Reimer, satte sig in ordentligt i ämnet och avrådde sedan från att peta i den villkorliga frigivningen.
(Ännu en utvikning: den som delar min aparta humor kan gå in på Youtube och söka upp den presskonferens från förra sommaren där justitierådet lämnar över sin utredning till justitieministern.
En presskonferens som i allt väsentligt går ut på att Reimer i lågmält återhållsamma och artiga ordalag förklarar för Strömmer att denne är totalt ute och cyklar.)
Vad är då problemet med den här reformen?
Dels är den villkorliga frigivningen helt avgörande för att den som har varit berövad sin frihet ska kunna återanpassas i samhället och undvika att begå nya brott.
Och ju kortare prövotiden är, desto större är risken för ny kriminalitet.
Dels är reformen mycket dyr. Sju miljarder. Någonting säger mig att den redan pressade finansministern inte alls tycker om det här.
Sämst av allt är att förändringen gäller alla som sitter inne. Det är ju en sak att reglerna blir tuffare för gängbossar och lejda mördare, men det vanligaste brotten begås av missbrukare i gärdsgårdsserien och den genomsnittliga strafftiden är 14 månader.
Och varför en tidigare ostraffad småföretagare som hamnat i ekonomiskt obestånd och desperat fuskat med bokföringen plötsligt ska avtjäna 75 procent av de sex månaderna på öppen anstalt övergår min fattningsförmåga.
Men jag antar att det är så här det blir då politiken ska hålla sverigedemokrater, en och annan förgrämd moderat och twittertroll på gott humör.
