Ericssons bidrag till Trump visar hur demokratier böjer sig för ”starka män”
Ericssons verkställande direktör heter Börje Ekholm. Han är en liberalt sinnad man, oroad över klassklyftor, kritisk till populister som seglar fram på folkligt missnöje med samhällen som dras isär.
Teknikjätten Ericsson har aldrig skänkt pengar till en amerikansk presidentinstallation, men nu har man gjort det.
Naturligtvis motiverar bolaget bidraget med förnuftiga skäl, ”upprätthålla starka relationer med viktiga statliga intressenter och beslutsfattare”, skriver pressavdelningen till mig. Dessutom gjorde ”många andra amerikanska företag” samma sak.
Så blev den nyckfulle, hämndlystne och långsinte Donald Trump första amerikanska presidenten som fick ett installationsbidrag av Ericsson som är beroende av statliga beställningar. Bidraget var 500 000 dollar.
Vilken tillfällighet.
Det sista var ett skämt.
Ekholm och Ericsson anpassar sig.
Hela samhället anpassar sig, precis som demokratiska samhällen gör när en hänsynslös politiker med antidemokratiska ambitioner tar makten. Donald Trump respekterar bara val som han själv vinner.
Hans tidigare rådgivare Steve Bannon beundrar Lenin, mannen som skapade Sovjetunionen, 1900-talets långvarigaste diktatur.
Trump försökte sabotera Joe Bidens valseger 2020. När Biden för ett par veckor sedan fredligt lämnade över makten och deltog i Trumps installation – den som Ericsson var med och betalade – tänkte jag på det gamla citatet:
”Det sista kapitalisten säljer är repet som han hängs i.”
Citatet tillskrivs ofta felaktigt Steve Bannons idol Vladimir Lenin. Oavsett vem som först yttrade orden är de en briljant sammanfattning av samhällets svårighet att försvara sig när stödet för den som hatar demokratin blir tillräckligt starkt.
En variant på det kan vara: Den siste demokraten betalar bidrag till inköp av repet han hängs i.
Viktor Orbán har i lugn och ro och med stöd av EU:s skattebetalare monterat ner den ungerska demokratin.
Donald Trump har ett brett folkligt stöd när han sparkar jurister som misshagar honom, hotar Danmark, utlovar hämnd mot dem som gått honom emot och så vidare.
Och samhället anpassar sig. Jeff Bezos bröt Washington Posts tradition att förorda demokratiska kandidater och förbjöd tidningen att stödja Kamala Harris. Den bisarre Zuckerberg kryper inför tronen. Den ännu bisarrare Musk gör Hitlerhälsning under installationen.
Han sträckte bara ut sin arm i en kärlekshälsning, säger de som inte vill se och de som flinande njuter av leken med samhällets sönderfall.
Sträckte bara ut armen? När han redan sagt att högerextrema AfD i Tyskland är det enda partiet som kan rädda landet. Observera, det enda partiet. Så talar antidemokrater: det finns bara ett parti, en ledare, en lösning.
I det sammanhanget bör vi också minnas Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas ideolog som skrev: ”Det finns bara två val, seger eller död.”
Uwe Wittstocks bok ”Februari” skildrar hur snabbt det tyska samhället böjde sig för Hitler. Skildringen av hur medlemmarna i den Preussiska konstakademien hjälplöst lät sig marginaliseras och bli regimens andliga stöd, är plågsam. Världsnamn som konstnären Käthe Kollwitz och författaren Heinrich Mann som tillhörde vänstern manövrerades lätt ut medan deras kolleger teg.
Rädsla för fysiskt våld, rädsla för att mista försörjningen, opportunism, självbedrägeri, förvirring –det öppna samhällets rådvillhet inför den hänsynslösa makten tar sig många uttryck.
Hitler sa vad han ville göra. Putin säger precis vad han vill göra – utplåna Ukraina. Orbán säger vad han vill göra. Hela världen vet vem Trump är, hela världen såg honom för fyra år sedan elda på massan som sedan stormade Kapitolium.
Ericsson ger ett bidrag till hans installation. Jag förstår Börje Ekholm. Han ansvarar för en av Sveriges viktigaste industrier. Inte kan han agera på ett sätt som riskerar framtida miljardaffärer på företagets viktigaste marknad.
Och vi ser alla vad som sker.