Epoken Annie Lööf är över
Möjligen var det inte en slump att Muharrem Demirok tillkännagav sin avgång just denna måndag.
Tidningar, radio och tv lägger stor kraft på att det i dag är tre år sedan kriget i Ukraina inleddes och riksmediernas resurser begränsades av att sportlovet började i Stockholm.
Och några minuter innan huvudpersonen dök upp i Riksdagens presscenter tog sig en pressnisse ton och förkunnade med sträng röst för reportrar och fotografer att det inte skulle finnas utrymme för frågor eller intervjuer.
Skademinimering, som det heter på samtidssvenska. Att ledaren avgår mitt emellan två val är en prestigeförlust för ett riksdagsparti och ju mindre Demirok syns i pressen en dag som denna, desto bättre är det.
En Demirok som dök som utlovat upp 09.30, avspänt leende, efter att ha tagit en klunk vatten började han prata, men det skulle skrytas och dribblas innan han efter fem minuter kom till saken.
– Jag har i dag meddelat partistyrelsen att jag avgår, berättade Demirok när han efter fem minuter kände sig färdig med att demonstrera sin originella verklighetsuppfattning.
Ett tillkännagivande som inte var någon sensation. Centern befinner sig i djup kris och frustrerade personer i ledande ställning har i tid och otid läckt ilska till varenda politisk reporter som velat lyssna.
Kritiken såg ut att kulminera efter ett partistyrelsemöte i höstas där Demirok plötsligt delade ut ett dokument där det framgick att Magdalena Andersson från och med nu var den enda tänkbara statsministerkandidaten.
Avgångskrav följde från bland annat ungdomsförbundet. Men partiledaren överlevde, det såg ut som att han klarat krisen.
Mullret internt fortsatte dock och i januari berättade Svenska Dagbladet att Demirok hade halva partistyrelsen och mer än hälften av riksdagsgruppen mot sig.
Det handlade om vägvalet. Det ena lägret vill inte ta i Tidöpartierna ens med tång. Det andra anser att man ska kunna prata med alla.
Demirok har ärvt och förvaltat den position Annie Lööf intog. Samarbete med ytterkantspartierna V och SD är uteslutet.
Förvisso någonting så sällsynt som en principfast hållning i en samtid med få principer bevarade.
Men också en realpolitiskt hopplös situation. En snabbtitt på den parlamentariska sammansättningen och den svenska traditionen med blockpolitik ger vid handen att något av de två partier som C har bannlyst kommer att ingå i ett regeringsunderlag.
I mitten riskerade Demirok och hans partikamrater att sväva fritt, utan inflytande, utan mening eller mål.
Nu stod han bakom mikrofoner och pratade om hur det politiska klimatet har hårdnat, att politiken förenklats och fördummats och att lögnen har blivit ett av de viktigaste politiska verktygen.
Han efterlyste en politisk debatt där sakfrågorna stod i centrum, en tillbakagång till någonting som kanske fanns en gång i världen, som kanske bara är en idealisering av det förflutna.
Jag har uppskattat Demirok. Lågmäld, intellektuellt hederlig, anständig. Men vår tid är inte tiden för sådana politiker.
Vem som blir ny partiledare har jag ingen aning om. En extrastämma ska bestämma den saken.
Men det skulle förvåna mig mycket om det blir en person med samma hårda inställning till samarbete högerut som de senaste två partiledarna har visat upp.
Epoken Annie Lööf är över.
Samtidigt är en förändring riskabel. De senaste fem åren har partiet tappat borgerligt sinnade väljare och vunnit väljare som är begivna på samarbete vänsterut.
Det är en hopplös situation och det blir inte bättre av att efterträdaren har mindre än två år på sig att hitta en fungerande strategi. Sedan är det val.
När Demirok efter elva minuter pratat klart försvann han nerför gången utanför kammaren i ett moln av medarbetare.
Reportrar och fotografer sprang efter, men vid en trappa blev vi stoppade av en vakt.
Källor viskar att partiledaren inte hade mycket till val. Avgå eller bli avsatt.
Det sista vi såg av Muharrem Demirok och en politisk epok var en hissdörr som stängdes.
