Därför blir stolpskott partiledare
Påfallande ofta går partierna bet på en av sina viktigaste uppgifter – att utse en bra ordförande.
Det blir någon som praktiskt taget alla utomstående inser kommer att göra ett mediokert, för att inte säga dåligt, jobb.
På redaktionen brukar jag skämta om att val av partiledare är för viktigt för att partierna själva ska få avgöra det. De borde åläggas att ta in utomstående expertis.
Att utse en bra partiledare är en av partiets viktigaste uppgifter.
Ordföranden är partiets ansikte utåt, dess viktigaste kommunikatör. Hen spelar dessutom en tung roll i partiets inre arbete, framför allt genom sin förlängda arm, partisekreteraren.
Men påfallande ofta misslyckas partierna med denna grundläggande uppgift. De utser ett stolpskott och omvärlden ser ut som fågelholkar. Den ser nämligen det som det aktuella partiet inte gör – att den utvalde inte kommer att funka.
Centern är det nu aktuella exemplet. När Annie Lööf kastade in handduken efter elva år utsågs Muharrem Demirok till hennes efterträdare vid en extrastämma för nästan exakt två år sedan.
Man behövde inte vara någon större politisk tänkare för att inse att han inte skulle bli en succé. Det blev han inte heller, och nu 25 månader senare letar Centern redan efter hans efterträdare.
Demirok var okänd vilket gör att tröskeln för att göra sig bekant för hela svenska folket blev onödigt hög. Fortfarande vet få att han finns, ännu färre att han leder ett riksdagsparti.
Han hade heller inte den för en centerledare nödvändiga bakgrunden. Han var uppväxt i ”orten”, inte på landsbygden. Och därmed hade han inte den rätta känslan för det som tillsammans med klimatet är Centerns uppsida enligt väljarna.
Sist men inte minst ville han inte bygga vidare på sitt partis starka sidor. I stället ville han skapa en ny – skolan. Det gick åt skogen med pukor och trumpeter.
Det spelar ingen roll att Muharrem Demirok framstår som en hygglig person med ärliga ambitioner. Han var fel för jobbet och det borde valberedningen ha insett. Eller ha frågat någon med politisk fingertoppskänsla till råds.
Ett ännu mer överraskande felval gjorde Socialdemokraterna 2011 då Håkan Juholt valdes till partiledare. Mindre än ett år senare var han borta och hans parti genomled sin djupaste kris i modern tid.
Juholt var en nyans mer känd än Demirok då han blev partiledare. Han tillhörde partivänstern vilket i princip ingen annan S-ledare gjort. Högerfalangen inom partiet är den dominerande och den som nästan alltid går segrande ur interna dragkamper.
Men det var inte det som avgjorde längden på Juholts partiledarkarriär. Det var hans, ska vi säga, lättsamma förhållande till fakta. Jag är ganska säker på att han inte ljög. Men han hade en alternativ verklighetsbeskrivning som inte delades av särskilt många andra.
Håkan Juholt är en bra talare. Men han borde trots det aldrig ha blivit ordförande för Socialdemokraterna och därmed en stark kandidat till uppdraget som statsminister. Bara tanken på att det skulle kunna ha hänt ger rysningar.
En annan som aldrig borde blivit partiledare var Liberalernas Nyamko Sabuni. Hon var en felrekrytering som efterträdde den färgstarke Jan Björklund men tillhörde en annan falang än han. Hon ville att L skulle samarbeta med Sverigedemokraterna.
Att leda ett djupt splittrat parti är alltid svårt men Sabuni gjorde det inte lättare för sig genom att alltid se arg ut. Hon verkade inte tycka om vare sig sitt eget parti eller väljarna och försvann som genom en fallucka fem månader före förra valet. Saknad av få, verkar det som.
Att valberedningarna går bet på sin viktigaste uppgift kan uppfattas som mystiskt. De flesta som sitter där har spanat efter både talanger och rivaler sedan de var tonåringar i ungdomsförbundet. Och det är kanske just det som är problemet. Valberedningar letar ofta förmågor till en grupp, till en styrelse. Där ska finnas kvinnor och män, representanter för höger och vänster i partiet, en spridd geografisk representation med mera. Det ska vara balans, harmoni.
Däremot har de ingen eller liten träning på att leta efter en smittande ledare som kan få fart på väljarkollektivet. Därför borde de se sig om efter extern, klarögd hjälp.
TRE SPANINGAR
Arbetsförmedlingen har bestämt sig för att avskaffa ordet kund i sina kontakter med arbetssökande och arbetsgivare. Inte en dag för tidigt enligt mig. Man har inte en kundrelation till AF. Myndigheten går exempelvis inte att byta bort och kan inte prickas av Allmänna reklamationsnämnden.
Förra året var mer än 40 procent av alla långdistanståg försenade mer än fem minuter. Under året rapporterades knappt 80 000 fel som exempelvis trasiga spår. Det motsvarar mer än 200 rapporterade fel per dag. Ansvarig minister Andreas Carlson ser en ljusning. Men var, undrar man?
Centern brottas med problem inte bara på riksplanet. I Annie Lööfs gamla kommun, C-fästet Värnamo, har sedan valet tre C-ledamöter lämnat partiet men sitter kvar som vildar. Det är helt enligt regelboken men antyder att känslorna svallar i det problemtyngda partiet. Slutet är inte i sikte.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.