Tyranner som Erdogan och Putin globaliserar förtrycket och rädslan
NICOSIA, Cypern. Med en känsla av obehag lägger jag mitt pass framför polismannen som påminner om den ene av detektiverna Dupond och Dupont i Tintins äventyr.
Hans tjocka mustasch och trötta uppsyn gör honom nästan komisk, en likgiltig statstjänsteman vilken varje dag granskar tusen pass utan att se på besökarna som räcker fram dem.
Nicosia är Europas sista delade stad. Ett lättvariant av Berlinmuren skiljer cypriotiska delen från den som kontrolleras av Turkiet.
Jag ska besöka bokhandeln Rüstem Kitabevi på turkiska sidan. Den är Cyperns äldsta, familjen Rüstem äger butiken sedan den öppnade 1937.
Mustaschen öppnar passet och jag tänker på kollegan Joakim Medin. Nyss dömdes han i Istanbul för förtal av Turkiets president Erdogan. Villkorligt fängelse. Inlåst väntar han nu på nästa process, för påstådda terroristbrott.
Skrev jag hönsknullare om Erdogan förra året eller tänkte jag bara göra det?
Vad skrev jag senast jag var i Turkiet? Jag besökte en palestinier som hjälpt mig i Gaza och som lyckats ta sig ut. Han väntade i Istanbul för att ta sig vidare till Sverige. Han befinner sig i trygghet i Skåne nu tror jag.
Innan dess? Att jag vandrade i kurdiska bergen på gränsen mot Iran när jag skrev om flyktingsmuggling borde vara preskriberat. Det var en evighet sedan.
Den turkcypriotiska gränspolisen är med all sannolikhet uppkopplad i samma system som den turkiska. Hur noggrant övervakar de journalister? Finns jag i deras register?
När jag var i Syrien på Assads tid anmälde jag mig dagen efter inresan på informationsministeriet.
Jag kom i går, sa jag.
Vi vet det, svarade den kvinnliga chefen.
De hade ett rum fullt med akter över alla journalister som besökt landet sedan 1970-talet. Eller var det 60-talet.
Maktens rädsla för fri journalistik är inte ny. Rädslan övergår i hat mot journalister. Det är heller inte nytt. Hatet omsätts i hot, våld och fängslanden. Så har det varit så länge det funnits skribenter som misshagar de styrande.
När vi talar om globalisering menar vi oftast tillverkning och handel.
Men även orden har globaliserats. När de globaliseras blir de lokala. Jag har skrivit om människor i Islamabad och kontaktats av en vän till dem i Helsingfors. Jag har bjudits hem på kaffe i Detroit av amerikaner som kan läsa svenska.
Det jag skriver nu kommer att kunna läsas i Ankara, Peking och Moskva om orden slinker förbi de digitala censursystemen.
Fallet Medin visar hur hatet och våldet globaliseras med orden.
Erdogans regim fängslar en svensk reporter för arbete han utfört i Sverige.
Den kinesiska säkerhetspolisen kidnappade bokförläggaren Gui Minhai i Thailand, förde honom till Kina och fängslade honom för böcker han publicerat i Hongkong.
Reportern Viktoria Rosjtjyna greps av ryska soldater i östra Ukraina i augusti 2023. När hennes kropp återlämnades i vintras saknade den hjärna, ögon och struphuvud, hade brännmärken på fötterna och ett brutet revben.
I dessa sammanhang är min känsla av obehag inför passkontrollören ytterst banal, närmast ovärdig.
Känslan är personlig men inte privat. Just detta eftersträvar världens tyranner, att inympa oro i oss alla. Obehaget. Vi ska ligga lågt, akta oss.
Mustaschen ger tillbaka passet. Jag vandrar in i den turkiska staden vars dofter påminner om Bukarest för länge sedan, en sällsam blandning av kryddor jag inte kan identifiera och … gammalt dammigt trä kanske.
Handlare väntar på kunder utanför sina butiker här som på andra sidan.
Bokhandeln har höga bokhyllor på två våningsplan. Fler böcker på engelska än turkiska. Många verkar ha blivit kvar sedan Cypern var en brittisk koloni, de vackra gula böckerna från Viktor Gollancz förlag till exempel.
Jag plockar ner volym efter volym från hyllorna, bläddrar i dem och gläds över de fria orden.
Fria?
På nätet läser jag sedan att Rüstem sedan 1980 publicerar propaganda åt den turkcypriotiska staten som ingen erkänner mer än Turkiet.
