Få saker har imponerat mig så mycket som det ukrainska folket
Publicerad 2026-02-25
Februari, 2022. Vägen in i Ukraina är slingrig och fylld av hål. Milslånga köer av de som flyr, vi som åker in är få.
Chockad och skräckslagen har omvärlden förstått att det som inte fick ske just har skett.
Europa är i krig.
Plötsligt inträffade vad en hel värld försökt avstyra. Fast kanske lite halvhjärtat eftersom ingen verkade tro att det verkligen kunde ske. Ryska styrkor hade i månader byggt upp och förstärkt sina trupper vid gränsen mot Ukraina. Från Kreml hade retoriken hårdnat.
Tidigt på morgonen den 24 februari höll Putin ett tv-sänt tal. Några timmar tidigare hade den ukrainska natthimlen lyst upp av explosioner från robotar och stridsflygsbomber. Det var krig.
– Vi har inlett en särskilt militäroperation. Syftet är att skydda människor som i åtta år har utsatts för förnedring och folkmord av Kievregimen. Vi ska demilitarisera och avnazifiera regimen. Vi planerar inte att ockupera ukrainskt territorium, sa Putin.
Fyra meningar av skitsnack. Inte ens kvalificerat utan helt vanligt skitsnack. Som så ofta från Kreml.
I februari för fyra år sedan trodde många att kriget snabbt skulle vara över. Reportrar stod framför tv-kameror och levererade analyser om att Kiev skulle falla på några dagar. Inom som mest någon vecka skulle hela Ukraina vara under rysk kontroll.
Så fel man kan ha.
Dessa ”experter” hade inte räknat med det ukrainska folket.
Redan de första dagarna ringlade köerna till mobiliseringskontoren långa, frivilliga som ville ut i fält och försvara sitt land. En teaterregissör gjorde om de anrika teaterlokalerna till ett center för nödhjälp.
Det syddes kamouflagenät, samlades in mat och mediciner, specialbyggdes fordon och tillverkades brandbomber.
Människor upplät sina hem till okända landsmän från krigsdrabbade områden.
Få saker har imponerat så mycket på mig under alla mina år som korrespondent i krigshärdar som det ukrainska folket.
Trots det ryska krigsmaskineriets ihärdiga försök att knäcka Ukraina genom massiva attacker vid både fronten och mot civila har ukrainarna inte låtit sig kuvas.
Putins terrorbombningar av kraftverk och elanläggningar har inte fått ner ukrainarna på knä, tvärtom, de har nästan blivit mer övertygande om att inte ge upp.
Fast de är trötta.
Fyra år av krig tär. På ekonomin, på psyket, på relationer och på hälsan. Familjer som knappt träffas längre. Gifta soldater som låtit frysa in sin sperma så de ändå kan bli pappor om de dör i fält. Familjer som inte träffas på månader.
Det är ett krig som tröttar ut.
Det är också ett krig som ständigt förändras. När jag och min dåvarande kollega Lubna El-Shanti reste i Ukraina 2022 och 2023 rusade folk fortfarande till skyddsrummen när flyglarmet ljöd. Det ids ingen göra längre. Då var artilleri och granater de stora farorna vid fronten. Det var inga problem att åka bil till de nedgrävda värnen där frontsoldaterna levde och fordonen kunde parkeras synligt.
Nu är förflyttningar med bil omöjliga i många områden. Fientliga drönare attackerar allt, den så kallade ”dödszonen” växer för varje dag. Områden där livsfaran är omedelbar.
Jag och fotograf Niclas Hammarström besökte sådana områden. En ung sympatisk kvinna vi träffade under evakuering av civila dödades dagen efter vårt möte. Det kan hända vem som helst, när som helst.
Drönaroperatörerna som vi träffade lever sina liv i skogen. I sovsalar djupt nedgrävda i underjorden. Om nätterna när ryska soldater försöker tränga igenom skiljer bara hundratals meter till fienden. Det gäller att hitta dem och slå ut dem snabbt.
Att ta sig till och från deras position kan vara förenat med livsfara. Färden måste ske i totalt mörker. Ibland kan de inte lämna sina positioner på veckor eller månader. Saknaden efter familjerna är stor. Ibland för stor. Antalet skilsmässor rusar.
– Låt det bara ta slut, ge dem Donbass, de är ändå hjärntvättade och russifierade där, sa en soldat vi träffade.
– Det är inte värt att fortsätta dö och döda för en befolkning som redan är förlorad, sa han.
Men här går åsikterna isär.
– Om vi ger upp och låter Ryssland få det de ockuperar plus hela Donbass så har vårt blod spillts förgäves, det vore ett hån mot de som offrat sina liv, sa en annan.
Den fullskaliga invasionen är inne på sitt femte år.
Ryssland har inte backat i sina krav, Ukraina kommer inte att vika ner sig. Europa är i sin största kris sedan andra världskriget.
Och ännu syns inget slut.