Fredsbön med kungen och Silvia i slottskyrkan en vacker mardröm
Bönen för fred i slottskyrkan var som en vacker mardröm.
Vacker på grund av människorna som hade samlats – ukrainare och svenskar, utrikesministern, kungaparet, Ukrainas ambassadör, diverse honoratiores.
Men framför allt för körsången – barnkören, manskören, den blandade kören – deras röster fyllde kyrkorummet och bara en sten kunde förbli orörd när ukrainarna bad sin bön till Gud om fred med omkvädet:
förbarma dig över oss
förbarma dig över oss
Och medan människorna i slottskyrkan uppfylldes av sången och gemenskapens skönhet fortsatte mördandet utanför Charkiv, i Donbass och Luhansk och över hela Ukraina – granaterna fortsatte att falla, de mördande drönarna fortsatte att surra och knattra i skyn på jakt efter offer. Soldaterna i skyttegravarna fortsatte att frysa och vara rädda. Och beslutsamma och modiga.
– Jag tror på Gud, sa kvinnan bredvid mig i kyrkbänken.
Hon talade på en blandning av engelska och svenska. Maryna Yeroshyna. Flykting från Donbass när Ryssland inledde sitt krig mot Ukraina 2014. Flykting från Hostomel norr om Kiev när ryssarna kom dit under den fullskaliga invasionen 2022. Ett av miljoner öden, en av miljoner som fått tillvaron krossad.
– Min familj ber varje dag för våra soldater, vårt land, framtiden, freden, sa Maryna. Jag ber alltid när jag är ledsen. Många gråter med samma smärta och samma hopp.
Hovpredikanten Michael Bjerkhagen sa att nu går vi in i fastan, och fastetiden påminner om kampen mellan ont och gott.
– Vi är alla här för att söka tröst och styrka, sa han. Vi ger inte upp hoppet om en rättvis och varaktig fred för Ukraina.
Det var också vackert i sin enkla tydlighet: inget fromlande om fred i största allmänhet. Det finns en brottsling och ett offer i kriget.
förbarma dig över oss
förbarma dig över oss
Och när rösterna steg mot kyrkans höga, välvda tak kände jag att vi alla hade varit med om detta förut. Det är en mardröm som lämnats från generation till generation så långt bak vi kan blicka. Så har människorna bett i alla ofärdstider: ge oss fred, förbarma dig.
Vem kunde tro att vi skulle få höra bönerna igen? I vår moderna, upplysta tid? Att de skulle sjungas i vackra stämmor i kungens och drottningens närvaro:
förbarma dig över oss
Och vad har de bönerna hjälpt?
Ingenting.
Mer än att ge tröst för stunden.
Aldrig har fromheten skapat fred.
Ukrainarna behöver vapen. De behöver hjälp med att bygga upp sina förstörda kraftverk.
När bönen i kyrkan slutade började ett solidaritetsmöte en kilometer norrut på Sergels torg.
På dagen hade det fallit blötsnö, i kvällningen frös slasket till is. Det var samma väder som i Charkiv, Kramatorsk och Kyiv. Där kämpar människorna för sitt land och sina liv i kylan. I Stockholm hade tusentals människor gått ut i kylan för att visa sin solidaritet. Torget som ligger nedsänkt mitt i stan var smockfullt. På trottoarerna runtom stod åhörarna i tre-, fyr- och femdubbla led.
När var vårt land så här enat senast? Solidariteten med Ukraina finns i alla partier. Den ryssvänliga opinionen, de som vill ha “fred” och som i fyra år nu sagt att motstånd är meningslöst och “krigshetsande” är några kufar utan betydelse i ytterkanterna till höger och vänster.
Torget i kylan gav ett hopp som ingen bön kan skänka.