”ESC är inte politiskt” sägs det – men det är det
En kärlekens musikfest för alla – eller glittrigt förnekande av folkmord?
Israels klartecken att deltaga i Eurovision lär fortsätta att uppröra.
En opolitisk musikfest blir än en gång storpolitik.
Det blir ingen ny Johnny Logan nästa år. Den irländske artisten som är den ende som vunnit Eurovision Song Contest tre gånger. Två gånger som artist, en som låtskrivare.
Irland var nämligen blixtsnabba med att deklarera sin bojkott när det stod klart att Israel fortfarande får vara med.
Hittills har också Spanien, Slovenien och Nederländerna meddelat att de bojkottar tävlingen. Fler kan följa.
Att tillåta Israels bidrag i Wiener Stadthalle i Wien var ett omstritt beslut av European Broadcasting Union, EBU. Men det följer den ständigt upprepade riktlinjen – ESC ska inte ska vara politiskt.
Och visst.
Ska man blint följa arrangemangets policy råder vid en första anblick inga tveksamheter. Då kan man inte ta hänsyn till att ett tävlingsland styrs av en krigsbrottsefterlyst ledare. Israel ska få delta.
Så tyckte också medlemsländerna som med överväldigande majoritet röstade för ett israeliskt deltagande. ESC är en symbol för kärlek och alla människors lika värde, så varför skulle inte israeler få vara med och dela det värdet och åtnjuta samma kärlek?
Det finns dock ett problem:
ESC är politiskt. Det har alltid varit det. Oavsett vad EBU säger så finns det inget folkligt arrangemang som väcker så mycket starka politiska känslor som detta.
Nu grumlas den olidliga verkligheten i Gaza därmed ännu en gång av en pseudo-debatt som effektivt stjäl uppmärksamhet från det som faktiskt sker och de akuta, livsnödvändiga behoven.
Flera palestinier i Gaza som jag varit i kontakt med menar att Israels medverkan i ESC är symbolisk för dem. Att Israel vars försvarsmakt lagt deras hem i ruiner och dödat deras barn med hänvisning till självförsvar, erbjuds en världsscen för att putsa sitt fallerade rykte – det bevisar omvärldens dubbelmoral, säger de.
Sedan Eurovisions födelse 1956 har bara två länder bannlysts från tävlingarna.
Belarus kastades ut från EBU 2021 efter att dess tv-bolag upprepade gånger brutit mot pressfriheten.
Ryssland portades 2022 efter den fullskaliga attacken mot Ukraina.
De ryska public service-bolagen hade under många år varit en munsbit i den ryska regimens propagandamaskineri och det hade höjts röster även tidigare om att kasta ut dem.
Skälet till de tidigare portningarna väcker tankar i ”fallet Israel”.
För det som ingen tycks ha tagit med i resonemanget är de inskränkningar för mediernas frihet som skett och som planeras i Israel. Förutom att fler än 200 journalister och mediearbetare dödats under kriget i Gaza har pressfriheten i landet begränsats rejält sedan kriget inleddes.
Israel har rasat till plats 112 av 180 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Landets sämsta placering någonsin.
Israel har hindrat journalister att komma in i Gaza, de har gjort räder på al Jazeeras kontor i Ramallah och förbjudit dess rapportering från landet.
Regeringen har också föreslagit en lag om att ersätta oberoende medlemmar i mediemyndigheten med sådana som utsetts politiskt.
Oberoende medier i Israel kallar förslaget ett fientligt övertagande av medielandskapet, ett maktövertagande och en politisering av medier.
När man tittar på varför Belarus och Ryssland portades kan man i ljuset av pressfrihet ägna ytterligare funderingar på varför Israel då får vara kvar.
Det är svårt att vara opolitisk i en politisk värld.