Därför jublar jag inte över Trumps Gaza-avtal
”Varför jublar de inte över avtalet i Gaza?” frågar Expressens politiske redaktör i rubriken till en huvudledare den 11 oktober.
Själv har han en enkel förklaring till sin retoriska fråga, nämligen att ”frånvaron av glädjescener på svenska gator” beror på att den islamistiska terrororganisationen Hamas, som hållit befolkningen i Gaza i ett diktatoriskt järngrepp, ”förlorat det krig som aktivisterna kallar för folkmord”.
Som citaten visar gapar en politisk avgrund mellan högerns Israelanhängare och vi ”dom andra” och det blir mycket på en gång.
När Donald Trump äntligen beordrade Israel att avbryta folkmordet fylldes vi på båda sidor om avgrunden av en sorts förtvivlad lättnad. Bland ”dom andra” där Expressens ledarsida tvivelsutan skulle placera mig, beror denna lättnad på att det dagliga massmordet åtminstone tillfälligt upphörde. På Expressens ledarsida och bland andra Israelanhängare var lättnaden också påtaglig. Det måste i längden ha blivit outhärdligt att motivera och försvara det dagliga massmördandet med angrepp på svenska Palestinademonstranter.
Men ingendera sidan fann anledning att gå ut på gatorna och jubla och dansa. Även om glädjen svallade varmast bland sådana som Expressens politiske redaktör som utbrast att Donald Trump nu ”borde vara en självklar kandidat till Nobels fredspris” och att risken för israeliska fortsatta erövringar helt säkert var borta.
Som en av ”dom andra” som jublade för lite över vapenstilleståndet kan jag bara tala för mig själv även om jag förmodar att många bland oss andra har liknande uppfattningar.
Vi tar det där med fredspristagaren in spe Donald Trump först.
Han har sedan han tillträdde som president ensam kunnat avbryta folkmordet närhelst han önskade. Istället lät han det rulla på så att hela Gaza, hem för två miljoner människor, jämnades med marken, närmare 70 000 Gazabor kunde räknas och liksvepas i vita plastsäckar och storleksordningen 250 000 medmänniskor lemlästades och invalidiserades.
Det var inte ”krig”. Ett krig förutsätter minst två parter som bekrigar varandra. Det var istället ett kalkylerat och systematiskt folkmord mot en försvarslös civilbefolkning. Det som ledarskribenten i Expressen kallar en ”seger”.
Fast han medger att ”Segern har dock ett högt pris. De många döda palestinierna och de stora förstörelserna i Gaza har varit förödande för Israels anseende.”
Det är en tankegång som får till och med en förhärdad Palestinaaktivist som jag själv att tappa andan när jag läser.
Det ”höga priset” för Israels folkmord var inte massdöden och utplånandet. Det höga priset var Israels imageproblem.
I utbytet av gisslan återstod blott lite över 20 levande israeler. Israel betalade med sin motgisslan, infångade Gazabor om ca 1 500 personer, några tusental palestinska politiska fångar samt ett par hundra lik med tortyrskador som sannolikt också var dödsorsaken, en uppgift som fått förvånansvärt lite publicitet.
Hamas kunde bara överlämna ett fåtal döda från sin ursprungliga gisslan. Man uppgav att man inte kunde återfinna fler mänskliga rester i ruinerna efter Israels alla bombanfall. Israel klagade dessutom över att en del av de mänskliga rester man erhållit var genetiskt arabiska.
Detta är förfärande bortom ord.
Därför dansar vi inte på gatorna.
”Den eviga fred” som Donald Trump skryter med är därtill högst osannolik. Israel förbehåller sig rätten att återuppta dödandet och förstörelsen om Hamas inte uppfyller stilleståndsavtalets samtliga punkter. Däribland två omöjliga krav, att återlämna samtliga kvarlevor från israeliska fångar, vilket redan misslyckats. Och att kapitulera och lämna ifrån sig alla vapen. Israelerna, och till och med Donald Trump, bör inse att religiösa fanatiker, som ännu inte mördade ledare i Hamas, aldrig går med på det. Krigshandlingarna kan således återupptas närhelst den israeliska regeringen så önskar. Om inte Donald Trump anser att det blir för dyrt för de amerikanska skattebetalarna.
Det psykologiskt mest gåtfulla hos segerjublarna på Expressen och annorstädes är att de inte vill förstå att det hittillsvarande folkmordet bara är det senaste och ett av de mest tragiska kapitlen i Israels och Palestinas historia.
Och möjligen är hånet mot ”dom andra” för att inte dansa på gatorna lika obegripligt.
