Dadgostar hoppas på för mycket
Genom att utesluta två riksdagsledamöter försöker Vänsterpartiet signalera regeringsduglighet.
Det kommer inte räcka.
I sociala medier i går berättade de omstridda vänsterpartisterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att partiet inlett uteslutningsärenden om dem.
Det enda överraskande med den nyheten är att den kommer först nu.
Delgado Varas har nämligen varit i ett lågintensivt blåsväder ända sedan hon på X i april delade en bild som många på goda grunder anser vara antisemitisk.
”Oacceptabelt”, röt partiledare Dadgostar i tv och tvingade ledamoten att ta ledigt från riksdagen.
Men markeringen blev, försiktigt uttryckt, inte uppskattad överallt inom partiet. Det blev kort sagt ett liv och ett kiv.
Tunga riksdagsledamöter klagade högljutt, 20 partiföreningar protesterade, tusentals medlemmar skrev under protestlistor.
Daniel Riazat gick mycket långt och kallade ledningens agerande ”en av de största skandalerna i vårt partis moderna historia”.
Upprorsmakarna tillhör fraktionen ”Röda rummet”, som vill föra partiet ännu mer vänsterut och som anser att dess nuvarande linje är alldeles för sossig och småborgerlig.
Fraktionen är bullrig, men inte särskilt stor, vilket inte hindrar att uppståndelsen lett till elände för Dadgostar.
Hon vill att hennes parti ska ha ministerposter i händelse av rödgrön valseger nästa höst, epoken som som lydigt stödparti i marginalen är över, i framtiden är det riktig makt som gäller.
Och partiledningen har dragit slutsatsen att en förutsättning för att den visionen ska bli verklighet är ett stopp på alla dystra rubriker om företrädare som passerar gränser.
Men det kommer inte gå att rensa ut all antisemitism. Varken den som finns eller den som högern påstår existerar, vilket inte nödvändigtvis är samma sak.
Dels därför att det lär fortsätta poppa upp judehat här och där. Alltid är det någon lokal företrädare som utmärker och tvingats gå.
Dels därför att Tidölagets alla spinndoktorer kommer att göra stora nummer även av mindre försyndelser för att hamra in rödgrön röra och bristande regeringsduglighet i väljarnas huvuden.
Dadgostars största problem är dock av ett helt annat slag. Även om hon mot förmodan skulle lyckas städa tillräckligt rent, vill knappast Magdalena Andersson ha henne och hennes kamrater i regeringen.
Den grundläggande socialdemokratiska motviljan mot samarbetspartiet på vänsterkanten sitter nämligen mycket djupt.
En motvilja som går tillbaka till 1917, då Socialdemokraternas revolutionära falang bröt sig ur partiet och grundade det som i dag är Vänsterpartiet.
