Kristersson och Andersson duckade, fintade och gled undan
Hur ska regeringen se ut på andra sidan valet?
Ulf Kristersson och Magdalena Anderssons ansträngde sig till det yttersta för att undvika att svara på denna viktiga fråga i en radiodebatt i morse.
Ekonomi, kriminalitet och säkerhet.
Det var tre av fyra ämnen som var föremål för en 45 minuter lång debatt mellan statsminister Kristersson och oppositionsledare Andersson i P1 i morse.
En förhållandevis pigg holmgång mellan två skickliga debattörer, socialdemokraten vann diskussionen om ekonomi, moderaten sopade hem brott och straff, medan den säkerhetspolitiska debatten möjligen slutade oavgjort.
Intressantast var dock det fjärde ämnet, hur ledarna för de två blocken har tänkt forma regering i händelse av valseger.
Programledaren Mikael Kulle gjorde sitt bästa för att bringa klarhet i denna viktig fråga, men han hade en inte alldeles enkel uppgift.
Politikerna visade nämligen båda två prov på retorisk kreativitet i sina försök att undvika att ge svar.
Vilket i sin tur beror på att detta är ett ämne som ger såväl Kristersson som Andersson huvudvärk.
Både Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har nämligen tydligt deklarerat att de ska ingå i nästa regering.
Det finns all anledning att ta dessa ultimativa krav på allvar. Vänsterpartiet visade sig under förra mandatperioden vara kapabel att fälla en socialdemokratiskt ledd regering och SD har under partiets 15 år i riksdagen och tre år i Tidösamarbete sällan backat.
Detta är samtidigt två partier som många av de viktiga och lättrörliga mittenväljarna, de som avgör ett val, inte vill ta i ens med tång och framför allt inte vill se ingå i en regering.
Andersson inledde uppfinningsrikt med ett resonemang som gick ut på att det vore närmast oansvarigt att ge besked om vilka partier som ska ingå i hennes regering.
Putin krigar i Ukraina, Trump sätter pinnar i hjulet på världsekonomin med tullar och ingen vet hur världen ser ut om ett år.
Kristersson ville inte heller tala klarspråk. I stället anklagade han socialdemokratin för bristande regeringsduglighet och påminde lyssnarna om att Stefan Löfven röstades bort av riksdagen och att Andersson bara var statsminister i åtta timmar innan hon begärde sig entledigad.
Så där fortsatte det. Socialdemokraten drog upp såpoperan runt den nationelle säkerhetsrådgivaren och petade sedan in en ålfiskande statssekreterare, moderaten kontrade med att den förra regeringens budget föll gång på gång på gång.
Nu är inte jag Freud, men det lät som att den arma programledaren sjönk ner i en mildare depression av att lyssna på alla dessa undanglidanden, allt krumbuktande, finterna.
Kristersson har hursomhelst en fördel i att han under nuvarande mandatperiod kunnat visa att han leder en regering som, med SD som stöd, för första gången på många år har majoritet i riksdagen.
Det är också ett regeringsunderlag som trots visst gnissel då och då lyckats hålla ihop, något som diverse olyckskorpar trodde skulle vara omöjligt då Tidöavtalet presenterades.
Andersson har det svårare. Kommer Centerpartiet ens ingå i hennes lag? Och om så bli fallet, hur ska det partiets nyliberala ekonomiska politik jämkas samman med Vänsterpartiets syn på dessa frågor?
Debatten svävade i väg och la sig i en omloppsbana runt jorden, oppositionsledaren pratade om blocköverskridande överenskommelser, statsministern undslapp att han ger besked i regeringsfrågan först om det ställs två exakta alternativ mot varandra.
Och några sådana synes inte vid horisonten.
Ni kanske tycker att väljarna borde få besked om ur alternativen ser ut innan vallokalerna öppnar?
Jag är rädd för att ni i så fall kommer att bli besvikna.
