Ordet som avslöjar vårt nya tillstånd – det hypernormala
Vi håller på att missa målen.
Ändå låtsas vi som att allt är normalt.
Och vår klimatresa fortsätter paradoxalt nog bakåt i tiden.
Det har kommit många oroväckande rapporter om klimatförändringarna de senaste åren, men frågan är om inte den som publicerades för några veckor sedan tog saken till en ny nivå.
Den klimatpolitiska debatten har hela tiden handlat om att vi till varje pris måste nå de uppsatta målen om 1,5 eller två graders uppvärmning för att bibehålla ett någorlunda stabilt klimat.
Men den nya undersökningen visade att även dagens uppvärmning kan vara tillräcklig för att de stora isarna på Grönland och i Antarktis ska smälta på ett sätt som höjer havsnivån med flera meter under hundratals år.
Förlusten av is från Grönland och Antarktis har fyrdubblats sedan 1990-talet och för att undvika en accelererande avsmältning – eller till och med en kollaps – krävs alltså en temperatur som är lägre än dagens.
Det ”säkra” utrymme som vi trodde vi hade att agera på upp till 1,5 eller två grader, skulle i ett slag alltså vara utraderat. Kanske har det aldrig funnits.
Dömda glaciärer
Samma sak gäller världens glaciärer – nästan 40 procent av glaciärerna är redan dömda att smälta. Att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader skulle kunna rädda hälften av glaciärisen, men inte mer än så. Och det målet ser allt svårare ut att nå i takt med att utsläppen fortsätter att öka – januari till april är utsläppen 0,9 procent högre än motsvarande period 2024.
En studie sätter fingret på just detta – att även i scenarier som tidigare ansetts ”säkra”, kan själva kombinationen av olika återkopplingseffekter – såsom tinande permafrost i Arktis – driva temperaturen långt förbi denna gräns.
Till detta ska läggas ett fenomen som förbryllar många klimatforskare – att jordens energiobalans ökat så kraftigt de senaste åren.
Den ökade energiobalansen beror troligen på att jorden har blivit sämre på att reflektera solljus – alltså att mindre energi studsar tillbaks ut i rymden. Det spekuleras i att det är isarna som minskar i omfång och att mindre solljus därmed speglas tillbaka eller att halten reflekterande partiklar, så kallade aerosoler, minskat i atmosfären efter att man ändrat reglerna kring fartygsbränsle. Men den exakta orsaken är fortfarande ett mysterium.
– Någonting saknas i modellerna, men vi vet inte vad det är, säger Thorsten Mauritsen, professor vid meteorologiska institutionen på Stockholms universitet.
Kanske är också detta någonting orsaken till att uppvärmningen de senaste åren tycks accelerera.
Framstegen uteblev
10 år efter Parisavtalet kan vi konstatera att de nödvändiga framsteg som världen förband sig till i princip har uteblivit. Det står allt mer klart att de mål som sattes upp inte kommer att nås.
Även om alla nuvarande löften uppfylls, vilket inte är sannolikt, förväntas utsläppen ändå nå 55 miljarder ton koldioxid 2030. Det är 22 miljarder ton över den nivå som krävs för att hålla uppvärmningen under 1,5 grader.
Inte heller våra försök att suga ner koldioxid från atmosfären, har utvecklats på det sätt som man hade hoppats på. Nu lämnas det ansvaret till kommande generationer.
De flesta ser detta och de flesta vet det. Politikerna och företagsledarna, myndighetscheferna och forskarna. Alla som på något sätt står i position att göra något åt saken, ser och förstår vad siffrorna säger. Frågan är i stället hur vi ska förhålla oss till att vi så uppenbart kommer att missa våra mål – något som i vår prestationsbaserade kultur nästan är något hädiskt.
”Alla de där idéerna om förändring kommer från en tid som inte längre finns”, som Alex Schulman formulerade det i en krönika.
En tystnadsspiral
Vi befinner oss i en brytningstid. Diskrepansen mellan vad vi hade hoppats uppnå och vilka åtgärder som vidtas får märkliga konsekvenser. Ett av dem är tystnad – trots att hela 89 procent av världens befolkning anser att ländernas regeringar borde agera kraftfullare mot klimatförändringar, tror många ändå att de är i minoritet – ett fenomen känt som "spiral of silence".
Det finns en del som börjat kalla tillståndet vi befinner oss i för ”hypernormalisering”, alltså en dysfunktionell samhällsordning där alla vet att det inte fungerar, men ändå låtsas som om allt är normalt – eftersom det inte verkar finnas något alternativ.
Någon har jämfört det med hur det var i 30-talets Tyskland. I sin bok ”They thought they were free” från 1955 skildrar journalisten Milton Mayer ett liknande tillstånd av förlamning hos tyska medborgare under nazistpartiets framväxt. Att inte agera eller ens prata om samhällsutvecklingen, handlade inte bara om rädsla utan om genuin osäkerhet. Man vände sig inåt, till det lilla livet.
”Folk stänger inte av för att de inte känner något. De stänger av för att de känner för mycket”, säger Caroline Hickman, psykoterapeut och föreläsare vid University of Bath med specialisering på klimatångest, till The Guardian. Att förstå denna känsla, menar hon, är ett viktigt första steg för att motverka passivitet.
Sociologen Zygmunt Bauman menade att dagens stora globala problem gör att vi vänder oss bort från det som ligger framför oss. De enorma utmaningarna och de politiska systemens oförmåga att lösa dem, får oss att i stället nostalgiskt titta bakåt, i sökandet efter en illusorisk dåtid.
Tillbaka i tiden går också vår klimatresa – koncentrationerna av koldioxid i atmosfären är nu större än vad de var under den pliocena värmeperioden för 3,3 miljoner år sen. Då var det cirka tre grader varmare än i dag och havsnivåerna var 20 meter högre.
På lång sikt kan det i värsta fall vara en värld som väntar.