Återvandringen har blivit ett dåligt skämt
Ett 30-tal kommuner som revolterar, en samordnare som tidigare fått sparken och en utredare som dömde ut sitt eget arbete.
Tidöpartiernas politik för återvandring är ett dåligt skämt från början till slut.
Roland Boman, kommunalråd i Jokkmokk har blivit något av en kändis.
Det var han, ledaren för partiet FJK, Framtid i Jokkmokk, som skrev det första brevet i vilket regeringens dröm om ökad återvandring nobbades.
Några veckor tidigare hade Boman fått ett meddelande från Teresa Zetterblad, regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring.
Hon ville träffa kommunledningen för att ”initiera ett samtal” om hur invandrare ska förmås lämna Sverige.
”Det är ett osvenskt sätt att se på människor och dess värde” morrade Boman i sitt svar.
Riksmedier gick förtjust i gång på rebellen i Lappland, det blev stort ståhej i tv, radio och tv, en snöboll var i rullning och den växte och växte och till slut hade drygt 30 kommuner från norr till söder tackat nej till samordnaren.
Det är något av ett uppror mot centralmakten vi bevittnar.
Visst, många av dessa kommuner styrs av Socialdemokraterna. Men den som hävdar att fenomenet bara är ett sätt för oppositionen att jävlas med Tidöpartierna gör det alldeles för enkelt för sig.
För det första finns det kommunpolitiker som företräder något av de tre regeringspartierna som har undertecknat vissa av breven.
För det andra är det många glesbygdskommuner som har reagerat. Kommuner som redan har problem med befolkningsminskning, med allt vad det innebär av sjunkande skatteintäkter och försämrad kommunal service.
Inte alldeles överraskande har Ludvig Aspling, Sverigedemokraternas integrationspolitiske talesperson, gått i taket över motståndet.
Med ett blodtryck som förefaller vara dåligt för hälsan har han varit ute i sociala medier och i intervjuer och missnöjt frågat sig om inte statsbidrag borde dras in för trilskande kommuner.
Ja, ni läste rätt. Indragna bidrag för kommuner som inte vill träffa samordnaren.
Aspling borde dock inte vara förvånad. Han borde ha varit förberedd på motgångar.
Hela det här politiska projektet har nämligen varit kantat av sverigedemokratiska besvikelser.
Det är det partiet som har drivit frågan, kamraterna inom Tidö tycks mest ha ställt upp för husfridens skull, och det gick åt skogen redan från början.
Joakim Ruist, utredaren som fått i uppdrag att se över hur invandrare ska förmås lämna Sverige, kom nämligen fram till att höjda bidrag för återvandring skulle få mycket liten effekt och riskerar att skada integrationen.
Ruist kved och suckade och dömde i en avslutande kommentar ut sitt eget arbete.
Grunden i uppdraget var att studera hur andra länder gjort för att förmå invandrare att åka hem för att finna metoder för att få återvandringen att öka kraftigt. Men sådana metoder stod inte att finna.
”Utredningen tillstår därmed att den har misslyckats med kärnan i sitt uppdrag”.
Sågningen borde inte ha förvånat någon. Av lätt insedda skäl skulle det krävas oerhörda summor för att förmå människor som har flytt krig, förföljelse och svåra umbäranden att åka tillbaka till landet de lämnat.
Men vi lever i kulturkrigets och symbolpolitikens tidevarv och det katastrofala utredningsresultatet bet inte på Tidöpartierna.
Nästa steg mot projektets förverkligande var att utse en nationell samordnare för frivillig återvandring.
Det visade sig vara svårt att hitta någon lämplig. Och undra på det. Ingenting tydde på att det här skulle bli en framgångssaga.
Men till slut vaskades en kandidat fram. Teresa Zetterblad.
I pressmeddelanden där hon presenterades som samordnare prisades bland annat hennes erfarenhet av kommunal verksamhet.
Det som inte nämndes var att hon fick sparken som kommundirektör i Håbo efter drygt två år på posten.
Dessförinnan hade hon samma uppdrag i Degerfors. Där sade hon plötsligt och hastigt upp sig.
Och nu sitter Zetterblad på ett rum någonstans inom regeringskansliet och tar emot det ena brevet mer upprört än det andra från förbannade kommunpolitiker.
Alltmedan migrationsminister Johan Forsell i intervju efter intervju mumlande medger att det alls inte är säkert att Sverige tjänar någonting på återvandringen.
Den 1 januari nästa år höjs återvändningsbidraget från 10 000 kronor till 350 000 per person över 18 år.
2,5 miljarder läggs på satsningen de kommande tre åren. Onekligen mycket pengar.
Hur många som nappar på erbjudandet återstår att se. Sannolikt är det mycket få.
Det här projektet kan mycket väl bli ett större fiasko än den såpopera som den nationelle säkerhetsrådgivaren har blivit.
