Nu dör 1960-talet och högerspöket räcker fram notan
SAN FRANCISCO. Efter att ha banat mig väg bland de hemlösa knarkarna på Taylor Street där en ung kvinna står och sjunger medan en annan gör i ordning en pipa för att röka heroin, och en man sover dubbelvikt – han har väl redan fått sin dos –, kan jag äntligen njuta av att befinna mig i Kärlekens stad.
När du åker till San Francisco, se till att ha blommor i håret, sjöng Scott McKenzie 1967. Det blev tidens melodi.
Fred. Kärlek. Blommor i håret.
Musiken var min generations ständiga följeslagare. Musiken formade vår identitet. All you need is love, sjöng Beatles.
Vår identitet var stark men kaotisk. Kommunister i olika bokstavskombinationer, hippies, sossar, gröna vågare, liberaler – musiken förenade oss alla.
Vår generation innehöll allt man kan tänka sig, och ändå var den så homogen. Vi förenades av tron på framtiden, världen var ung och öppen, och vi var övertygade om att vi lärt av det förflutnas brott och dumhet. Vi var klokare och ville väl.
Solidaritet. Jämlikhet. Jämställdhet.
Kan man säga att vår generation var ”vänster”? Visst, varför inte. Alla var vänster. Centerpartisterna kallades Åsa-Nisse marxister och Folkpartiets ungdomsförbund FPU skulle idag ha ansetts rent extremistiskt.
San Francisco var kärlekens huvudstad.
När jag lyssnar på den sjungande kvinnan på knarkarnas gata slår det mig att det är först nu 1960-talet försvinner.
Paul McCartney är 83 år, Ringo fyllde 85 i somras. Mick Jagger är 82, Keith Richards 81.
Grace Slick har fyllt 85. Hon var sångaren i San Franciscos berömdaste hippiegrupp Jefferson Airplane. Wouldn’t you love somebody to love? You better find somebody to love. Love, love. Hon sägs numera vara nykter och målar, mest kaniner verkar det när jag kollar henne på nätet, ett visuellt eko av Jefferson Airplanes knarksång ”White Rabbit”. One pill makes you larger/And one pill makes you small.
Bob Dylan, Joan Baez och Eric Burdon är 84, Paul Simon 83. Van Morrison fyller 80 på söndag, årskamrat med Eric Clapton och Pete Townshend. 79-årige Neil Young är rena ungdomen, för att inte tala om Cat Stevens och Robert Plant – de är bara 77!
Andra är redan borta. De dog unga av knark och fylla – Jimi Hendrix, Janis Joplin och många, många fler – och ibland av hög ålder som Jeff Beck, Charlie Watts och Brian Wilson.
Generationen som växte upp till tonerna av ”San Francisco” och ”All you need is love” var den mest optimistiska som funnits. Jobb fanns för alla. I ett land som Sverige var välfärden och skyddsnäten omfattande och självklara, och bättre skulle de ständigt bli.
Följaktligen är den generationen nu tidernas mest nostalgiska.
Den gick mot en strålande framtid men är oupphörligt tillbakablickande. Tänk alla konserter med Oldies but Goodies, tänk alla dokumentärfilmer där varenda sång och alla andra uttryck för 1960-talet ska diskuteras, intervjuas och kartläggas. Mick Jagger och Keith Richards uppträder på mastodontarenor med samma gamla melodier som alla har hört tusen gånger.
Vi står inför en massdöd när de som skapade vår tids andliga överbyggnad lämnar oss. De närmaste åren försvinner slutgiltigt en epok, och med den värderingar som präglat oss i decennier.
Det räcker med att se vraken som knarkar och är hemlösa i San Francisco för att botas från all nostalgi. Jag hoppas att den jolmiga glorifieringen av Summer of Love dör med dem som skapade den.
De som är unga nu kommer att prägla de kommande 50, 60 åren. Någon gemensam melodi finns inte längre men senaste skolvalet berättar om ungdomens värderingar:
30 procent röstade på Moderaterna, 20 på SD och sju på KD. Det blir 57 procent. S, MP och V fick tillsammans 29 procent.
Ett högerspöke vandrar över världen. Han är klädd som kypare och har håret vattenkammat i mittbena, klistrat på skulten så att det liknar en hjälm. Bugande räcker han fram en silverbricka med notan.
Dags att betala, min herre.
Orkestern spelar men jag kan inte höra melodin.