Centern seglar förutan vind
Anna-Karin Hatts avgång är en katastrof för Centern.
Ett parti med dåliga opinionssiffror måste lägga kraft på att hitta en ny ledare i stället för att profilera sig inför valet.
Att debatten efter Hatts plötsliga, för att inte säga sensationella, avgång skulle bli plågsamt slarvig var knappt ens spelbart.
– Vi kan inte acceptera att politiker utsätts för hat, som exempelvis en yngre centerpartistisk förmåga uttryckte saken i radio i morse.
Inte? Hat är inte roligt, som journalist på Nordens största tidning vet jag ett och annat om att utsättas för det, men det är en mänsklig känsla som är och måste få vara laglig.
Med hot, olagliga sådana, är det en annan sak. De är oacceptabla och när de drabbar politiker och andra som verkar i det offentliga samtalet uppstår ett demokratiproblem, då de utgör medel för att skrämma och tysta.
Vardagsfilosofiska betraktelser av den sorten som jag just gjorde mig skyldig till är dock en lyx som Centerpartiets valberedning inte har tid att ägna sig åt.
Ett parti som ligger farligt nära fyraprocentsspärren ska nu för tredje gången under denna mandatperiod hitta en ny ledare.
Ett parti som slets isär av Muharrem Demiroks öppna flirtande med Magdalena Andersson och som läkte ihop under Hatt seglar än en gång förutan vind.
Och som om tillvaron inte vore tillräckligt eländigt för det gamla Bondeförbundet kommer det nu att vara svårare än tidigare under mandatperioden att vaska fram en ny ledare, vilket ska ses i ljuset av att det inte varit enkelt tidigare.
Nu spekuleras det i olika namn.
Emil Källström, den förre detta riksdagsledamoten, är centerpartisternas våta dröm. Men han har redan sagt nej två gånger och det finns ingen anledning att tro att han plötsligt, mindre än ett år före valet, vill ta över ett krisande parti.
Elisabeth Thand Ringqvist, riksdagsledamot, andre vice ordförande i C, pekas ut som mest trolig och som så sent som i dag lanserad av Emma Wiesner, partiets toppnamn i EU,
Ja, kanske. Men låt oss inte glömma att Thand Ringqvist var en tre nominerade i den partiledarstrid som slutade med att Demirok vann.
Hon påstås vilja öppna för samarbete med Åkesson. Inte det minsta populärt i ett parti där de flesta väljarna numera vill se Magdalena Andersson som statsminister.
Ytterligare några namn finns. Men det är meningslöst att fortsätta rabbla dem, intressantare och för Centern mer bekymmersant är att de flesta av dem sa nej så sent som för ett halvår sedan, då Hatt valdes.
Dessutom får vi besked inom en månad, vid partiets stämma i Karlstad.
En månad där C i stället för att försöka profilera sig inför valet kommer tvingas genomgå ännu en omgång strider och intriger.
Vem det än blir borde han eller hon för sitt partis överlevnads skull försöka bryta den hopplösa situation som Centern befinner sig i.
Dörren till Sverigedemokraterna är stängd, dörren till Socialdemokraterna är inte öppen. Väljarna, som bara tycks bli mer och mer svekfulla, suckar och ser sig om efter andra alternativ.
Ja, en vågmästaroll är i vart fall teoretiskt möjlig, men inte heller den positionen har partiet tydligt tagit.
Vad som rör sig i de ledande centerpartistiska hjärnorna har jag ingen aning om.
Men jag vet så mycket som att Annie Lööfs ”breda mitt” snarare påminner om en gränd i Gamla stan: dunkel och trång.
Historien lär oss också att vaghet regeringsfrågan straffar sig på valdagen.
Det Centern behöver är en stark och tydlig ledare som vågar peka ut en riktning.
Vilket låter sig sägas. Problemet är bara att det är Sveriges näst minst attraktiva partiledarjobb som är vakant.
Endast att leda Liberalerna är värre.
