Försåtligt att bunta ihop SVT-profilen med män som pucklar på kvinnor
Var det rätt eller fel av kvinnan att polisanmäla den så kallade ”SVT-profilen”?
Det var rätt, menar Jenny Westerstrand på DN:s kultursida. Alla kvinnor förlorar på att vi betraktar pussarna på personalfesten som en bagatell.
Jenny Westerstrand, lektor på Uppsala universitet, argumenterar med ”Slagen dam” från 2001. Och det inte utan självförtroende, trots att det är en av Sveriges mest ifrågasatta utredningar. Det vet Westerstrand, eftersom hon var dess koordinator.
”Slagen dam,” som leddes av Eva Lundgren, anklagades av forskarkollegor för vetenskaplig ohederlighet. Lundgren utreddes och friades, men fick skarp kritik för bristen på metod.
Kritikerna menade bland annat att ”Slagen dam” saknade sinne för proportioner och inte heller gjorde skillnad på systematiskt våld och en enstaka situation. En ovälkommen kyss på en fest placerades i samma kolumn som mångårig hustrumisshandel, en knuff var lika allvarlig som en våldtäkt.
Trots den massiva kritiken pekade utredningen fram mot den lagstiftning vi har i dag. I ett extremt upphettat läge gav metoo ”Slagen dam” nåt slags upprättelse. Det var inte helt fel, mäns våld mot kvinnor var länge bagatelliserat, men frågan kvarstår om vad som ska betraktas som sexuellt våld?
Jenny Westerstrand vill resonera, hon medger att två pussar på mun kanske inte är världshistoriens grövsta brott, men försåtligt nog buntar hon ändå ihop SVT-profilens två pussar med allsköns män som pucklat på kvinnor.
Eller om det var en puss.
Det verkar inte som om Westerstrand har läst förundersökningsprotokollet. Där framgår hur dimmig situationen var. Men där illustreras också vilken instrumentell syn vi har på tafsanden och sexuella övergrepp.
I alla förundersökningsprotokoll finns en berättelse om den mänsklig interaktion som föregick det som eventuellt är ett brott.
Först satt vi där, sen gick vi vidare, hon tog på mig här och jag bara oj då, han gjorde så här, jag uppfattade att hon sa att …, han hämtade en ny drink, jag trodde vi var kompisar, vi hade trevligt, jag fattade inte alls, sen bara … Och så vidare.
Det är detta gråstrimmiga som metoo aldrig erkänner. Där finns blott själva handlingen att ta ställning till: en puss vid fel tillfälle på fel mun, punkt slut.
Jaha, du hånler åt kvinnan? Då kanske du även himlar med ögonen åt kvinnan som tvingades suga av sin chef? Det är den här sortens kedjeresonemang som gör att kritiker av den nuvarande lagstiftningen tystnar.
Om man säger att vi inte ska ta upp de tveksamma fallen till debatt, eftersom det kan innebära att kvinnor som varit med om tyngre grejer inte vågar gå till polisen, så säger man att en rättsosäker lagstiftning ska få fortleva ograverad.
Till det demokratiska samhällets alla privilegier hör att medborgarna kan ifrågasätta lagen och dess tillämpning. Det kräver att vi plockar upp enskilda fall. Liksom varje brottsoffer måste bli sedd, förtjänar varje brottsmisstänkt att bli hörd.
Är det rimligt att man efter en eller möjligen ett par pussar i en öppen och folkfylld festlokal ska dömas som sexualförbrytare? Jag tycker inte det, men som lagstiftningen ser ut skulle det inte förvåna mig om mannen fälls. Även om han frias, har kvarnarna på SVT malt sönder mänskan.
Hur ska vi kunna sätta gränser och samtidigt låta förövaren behålla sin värdighet? undrar Jenny Westerstrand.
Det är en akut fråga som jag själv saknar svar på. Jag vet bara att man inte ska göra som Expressen, som valde att publicera SVT-profilens namn och bild, med nåt slags idékritisk fernissa om att frågan är komplex och allmängiltig. Alla andra tidningar har klarat av att skriva om det här utan att tala om vem det handlar om.
För inte länge sen kunde män bete sig hur sig hur som helst. Det vill ingen tillbaka till. Men för inte så länge sen kunde också den som gick över gränsen få en uppsträckning, utan att man blandade in polisen. De där mellanstationerna som fanns förr, var inte det nåt vi borde vara lite rädda om?
I såna här fall finns det ingen anställningstrygghet alls. Vad säger facket om det?
Historien om SVT-profilen visar att metoo har gjort oss ofriare, skriver Lisa Magnusson, lika insiktsfullt som sorgset på DN:s ledarsida.
Ja, ofriare. Men i kampen för att bli tagna på allvar har vi kvinnor också lyckats förminska oss själva. Vi förväntas inte kunna hantera de knöligheter som livet trots allt rymmer, samtidigt som vi förvandlats till skrämmande varelser utan sinne för rimligheter.
Nej, jag längtar inte tillbaka till de gamla könsrollerna. Men jag trivs inte heller med de nya.